Den svenska politikens Hamlet

Böcker
Werner Schmidt
C-H Hermansson
Leopard



En av de stora gåtorna i dagens svenska politik och samhällsliv är C H Hermansson, den gamle vänsterpartiledaren, passande nog född revolutionsåret 1917.Han kallar sig inte kommunist längre, meddelade han i en mysig födelsedagsintervju i DN strax före jul. Men var mycket nöjd med partiets Göteborgskongress lite efter nyår då kommunisterna stärktes.
Den marxistiske historikern Werner Schmidt vill i sin väldiga politiska biografi C-H Hermansson (Leopard förlag) teckna bilden av en intellektuell politiker med moralisk integritet. Trots en snårig marxistisk begreppsapparat och trots återkommande förmildrande förklaringar framträder en helt annan bild: anpasslingens.

När Hermansson, efter tvekan, ställde upp som partiledare 1964 inledde han visserligen en intressant frigörelse, ett försök att omvandla kommunistpartiet till ett vänstersocialistiskt parti. Det väckte stort intresse, fångade upp en vänstervåg.
Men redan 1969 tog partiets traditionalister tillbaka makten och 1972 antogs ett partiprogram som i stort sett återställde ordningen till det gamla. Först med Gudrun Schyman på 1990-talet kom ett nytt försök att knyta an till lösare vänsterkrafter och tidsanpassade värderingar.

Werner Schmidt koncentrerar sig på partiets många problem och konflikter. Hermansson blir en politisk aktör, sällan en människa. Det är tydligt att Schmidt sympatiserar med det som han ser som Hermanssons projekt - att lösgöra partiet från sterilt sovjettänkande och knyta an till en friare marxistisk vänsteranalys. Men han gör det inifrån, läsaren buras in i partispråkets fängelse.
Några exempel: Finlands fortsättningskrig betecknas som ett "antibolsjevikiskt korståg", de 21 000 partimedlemmarna 1944 kallas "partiets medlemsmassor" och vpk:s återfall i leninism kring 1970 förklaras med att denna rörelse då "sköljde som en stormvåg runt jorden". Så skulle en utanförstående forskare inte uttrycka sig!

Schmidt vill framhäva Hermanssons förändringsvilja, interna kritik och hans integritet. Men de fakta ha presenterar talar om något annat. C H Hermansson satt med i ledningen för kommunistpartiet (från 1967 vpk) i 44 år, från 1946. Han tycks ha deltagit i alla partiets programkommittéer sedan 1944. Han anställdes i partiet, på propagandaavdelningen, 1943 och arbetade i partiorganet Ny Dags ledning i omgångar 1948-64.
Partimedlem blev han i oktober 1941 som protest mot svensk eftergiftspolitik och ökade ekonomiska klyftor. Alltså efter Hitlertysklands angrepp på Sovjetunionen, brukar han understryka. Men redan hösten 1940 började han skriva i Ny Dag - och i en intervju med Jolo i Dagens Nyheter (7/1 64) då han valts till partiledare säger han stolt att han blev kommunist 1940 - alltså under den skamliga Molotov-Ribbentrop-pakten. På den tiden blev man inte medlem i ett kommunistparti hux flux!

I Ny Dag agiterade han helhjärtat för Sovjetunionens ståndpunkter, för Nordkorea i Koreakriget, för Stalins geniala lära osv. Han var en av de främsta som bar upp "den sovjetiska ryggsäcken" som han senare kritiserade.
Visserligen höll Hermansson fast vid idén om en svensk, fredlig väg till socialism, som partiet hade antagit 1944 (då Sovjet ansåg detta positivt), även efter att Stalin hade påbjudit en revolutionär linje. Han förlorade i partiledningen - och stannade kvar där.
Det är detta som är den genomgående linjen i C H Hermanssons politiska liv: anpassligheten.
Hermansson insåg först efter Chrusjtjovs tal 1956, vid nära 40 års ålder, att påståendena om Stalins terror, som han strax innan sett som uttryck för imperialismens krypskytte, var sanna. Han reagerade mot Sovjets inmarsch i Ungern samma år - och övervägde att lämna partiet som bara försiktigt tog avstånd från personkult men godtog inmarschen. Han nöjde sig med att avgå som propagandachef - men satt kvar i partiets arbetsutskott!
Samma sak inträffade efter att hans förnyelseförsök kvästes av gammelkommunister (Hagberg mfl) och unga nyleninister (Jörn Svensson) 1969 och 1972. Steg för steg tvingades han backa, svalde, anpassade sig - och fortsatte. Ända tills han resignerad avgick som partiledare 1975. Men han satt kvar i riksdag till 1985 och i partiets arbetsutskott till 1990.

Jag har nämnt många årtal och detaljer - men jag menar att detta är nödvändigt för att se kontinuiteten och anpassligheten i C H Hermanssons verksamhet. Werner Schmidt laborerar med att Hermansson hade en åsikt privat, en annan som partiledare. Det håller inte under ett helt liv.
Detta hindrar inte att man måste framhäva Hermanssons bestående insats i svensk politik: försöket att skapa ett vänstersocialistiskt parti åren 1964-69 och etableringen av partiet som likvärdigt med de övriga i riksdagen. Inspirerad av europeiska idéströmningar bland marxister att fjärma sig från förstelnad sovjetism och uppmärksamma den unge Marx´ humanistiska socialism och Gramscis tankar om hegemoni arbetade Hermansson på att etablera ett vänstersocialistiskt parti.

Med boken Vänsterns väg och med stöd av en snabbt växande socialistisk ungdomsvåg fick hans planer starkt genomslag i debatten. Framgången fick ett tvärt slut: Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien i augusti 1968 halverade partiet i det svenska riksdagsvalet i september. Det hjälpte inte att Hermansson fördömde ingreppet hårdast av alla.
Därmed var hans projekt skadskjutet. Gammelkommunisterna kom igen med tro på kroppsarbete, centralism och socialismens obönhörliga framgång. Samtidigt splittrades de socialistiska vänsterungdomarna i doktrinära grupper. Några stannade i partiet men föredrog Lenin och utsugning framför Gramsci och alienation.

Werner Schmidt menar med rätta att Hermanssons strategi pekade framåt, mot nya former av kapitalism, nya typer av anställningar, nya insikter om globala beroenden. Men han kommer lika lite som Hermansson själv fram till kärnpunkten: projektet var utsiktslöst så länge den gamla sovjetmodellens förespråkare fanns kvar på viktiga poster. De hindrade en förnyelse som kunde bli trovärdig för inte redan övertygade.
En brytning vågade sig Hermansson aldrig på. Han var som den marxistiske teoretikern Göran Therborn uttryckt det "den svenska arbetarrörelsens Hamlet, tvekande, osäker, mångtydig".

Man kan bara spekulera i vad som skett om Hermansson vågat steget. Han hade stort gensvar i samhällsdebatten. Både medlemstalet i partiet och röstandelen i valen ökade mest i Stockholm, däremot nästan inte alls i Göteborg och Norrbotten där gammelkommunister dominerade. Yngre, tjänstemän och akademiskt utbildade drogs till partiet.
I stället kom stagnationen, förstärkt när Lars Werner blev partiledare 1975, idéutvecklingen avtog, kontakter med de regerande kommunistpartierna återupptogs.
Hermansson avgick, skriver Schmidt, när han insåg att hans demokratiska-socialistiska projekt hade misslyckats, när spänningen mellan hans egna värderingar och partiets kollektiva vilja "hotade att alienera honom från hans politiska jag".

Hans testamente är, fortsätter Schmidt, att "varje sant progressivt projekt måste ha alla människors lika rättigheter som utgångspunkt och människans gemensamma framtid som perspektiv".
Så ljust kan man teckna C H Hermanssons projekt. Inte underligt att det biograferade föremålet sade sig vara helt nöjt med Schmidts bok, då den diskuterades på ABF i Stockholm före jul.
Men Hermansson borde inte vara nöjd ens med Schmidts analys. Där framgår ändå tydligt hans bindning till traditioner och hans anpasslighet när han får mothugg i försöken till frigörelse.
Ett trevligt sätt och ett praktiskt begripligt budskap ursäktar inte en gärning med så många förfärande lojaliteter.

OLOF KLEBERG

Kvinnorna tar ton i Holmöspelet

Nyheter -Pappe, pappe, ryssen köm! ropar Erika när hon snubblar in på Lennart Jonssons gårdstun. Det repeteras för fullt inför Holmöspelet.
Läs mer Kommentera(2)

Foto: Tom Juslin

Kännbara former på utställning

Nyheter vilhelmina För femte året i rad har visats en utställning Sinnenas konst i Vilhelmina, en konstutstä...
Läs mer Kommentera

Foto: Hanna Degerström

Josefine Ahlmarks keramikkoppar görs i liten upplaga. - Varje kopp är unik, säger hon.

Konstformer förenas i växtens tecken

Nyheter Det prunkar i den lilla utställningslokalen vid Skeppsviks herrgård. Med textilkonst och keramik påminner de två konstnärerna oss om att allt föds, vi..
Läs mer Kommentera

Foto: Leif R Jansson

Elda tvivlet ut ur min själ

Nyheter Nu är det högsommar och vi har flera semesterveckor kvar här på vår stuga i Umeå Skärgård, Holmsund. Jag försöker hålla nere min annars intensiva medi..
Läs mer Kommentera

Foto: Josefin Pecisa

Jazzäventyr på Holmön

Nyheter Trots det vackra vädret blev det färre besökare än vanligt på havsjazzen på Holmön. Men de som kom njöt desto mer.
Läs mer Kommentera

Bruksborna har återvänt till Olofsfors

Nyheter - Det känns fint att uppmärksamma människorna som med sina egna händer byggde bruket, säger Stefan Markström. Med sin pensel har han nu porträtterat s..
Läs mer Kommentera

Foto: Per Landfors

Jonas Holmberg och Sol Morén är umeåkonstnärerna som filmat Marsfjället med korta sekvenser från gryning till skymning.

Marsfjället och Fjäderägg på vita duken

Nyheter Det är disigt. Vi ser bara trädtoppar. Några sekunder senare börjar en silhuett anas, medan musiken stegras.
Marsfjället träder fram i sin höghet ..
Läs mer Kommentera

Alla artiklar