Urladdningen kommer sent
Thåström
Made-festivalen
Publik: Många män cirka 30 år, med eller utan flickvän.
Bäst: Personliga nostalgitrippen Släpp aldrig in dom.
Sämst: Det ibland lite för epileptiska ljuset.
Thåströms musik har en tung elektrisk laddning, en sorts spänning av vibrerande, kokande känslor nära att släppas loss och explodera när som helst. Laddningen gör att musiken inte tappar sin dragningskraft, vi slukas in i den oavsett vi vill eller inte.
Att introducera Joakim "Pimme" Thåström för läsarna känns som en dumförklaring från min sida, så jag låter bli. Den karismatiske rockikonen står med sprattliga ben och spretande armar och väger från ena foten till den andra, som om han stod på en trampolin på väg att hoppa. Det gör han ju också, in i musiken.
"Det har varit min kick från början till slut: att hamna i det läget när man känner att man lämnar sin egen kropp och sjunger sig till ett tillstånd som är fantastiskt att befinna sig i" berättade han för Georg Cederskog på DN i vintras. Det var den första intervjun från medieskygge Thåström på mer än sex år, och den hamnade i konvolutet för samlingsplattan Be-bop-a-lula hela jävla dan. Det märks att han befinner sig i det tillståndet, stundtals i form av ett krampaktigt, spastiskt trans. Fast åt det introverta hållet givetvis.
Stora delar nytt material får samsas under konserten och jag förvånas över frånvaron av Imperiet- och Ebba Grön-låtar. Men så är Thåström inte den största publikfriaren heller och mellansnacket hålls till ett minimum.
Den stiliga ljusshowen är ibland provocerande aggressiv, men det passar också Thåströms larmiga, råa industrirock som främst karaktäriserade de första soloalbumen. Det går hand i hand med de urbana, cirkulära motiven i backdropen.
Den släpiga lågmäldhet som präglar de senaste albumen är mest påtaglig under konserten, och den skräniga urladdning jag hoppats på kommer ganska sent. Under extranumren Ungefär så här, Alla vill till himlen och Släpp aldrig in dom frisläpper Thåström den underliggande, pulserande energi han samlat upp och luften darrar av mindre musikaliska explosioner. Då är det svårt att släppa ögonen från honom, och då är han alldeles strålande. Tyvärr händer det för sällan.
Allt som oftast är det schysst och behagligt, Thåströms repertoar är både innehållsrik och osannolikt bra, och under låtar som Fanfanfan gäller det att vara gråtintolerant för att inte beröras. Men släpigheten tar över för ofta, och det räcker inte med att vara rockstjärna för att en spelning automatiskt ska bli spännande.
EVELINA BURSTRÖM
Publicerad: 06 maj 2010 kl 08.15
Kommentarer
Det finns totalt
(15)
kommentarer
