Fullmäktige borde ta sig samman och klargöra var det yttersta ansvaret för ordning och reda ligger, det vill säga avvisa byggnadsnämndens förslag för Plåtslagaren 3, skriver Ingebert Täljedal foto: per Landfors

Avvisa eller återremittera

Kommunfullmäktige ska inom kort ska besluta om Plåtslagaren 3. Säger fullmäktige ja ger man sitt stöd till en oacceptabel oordning. Europas kulturhuvudstad 2014 visar sig då inför världen ha en hållningslös hantering av sin egen kulturmiljö och en anmärkningsvärd politisk kultur. Fullmäktige bör avvisa byggnadsnämndens förslag, alternativt återremittera ärendet i avvaktan på att den nya översiktsplanen har behandlats i laga ordning.
Det skriver Ingebert Täljedal som är socialdemokratisk ledamot i kulturnämnden.

Kommunfullmäktige beskrivs ibland som ett betydelselöst transportkompani, som bara fastställer vad kommunalråd och andra mäktiga har bestämt bakom kulisserna. Men faktiskt är det fullmäktige, de av folket valda, som bär det yttersta ansvaret för kommunens angelägenheter.
Det ansvaret kan ledamöterna inte frånkännas och inte heller själva springa ifrån. Att orka bära det är dock inte alltid så enkelt. Ledamöterna är oftast fritidspolitiker utan egna sakkunnigresurser. I långa stycken måste de lita på omdömet hos dem i den egna partigruppen som är mer erfarna och inflytelserikt placerade i den kommunala organisationen.

När ett ärende kommer till avgörande i fullmäktige, förväntas ledamöterna som regel följa sitt partis linje. Det hör till den parlamentariska kulturens moralkodex att man utåt uppträder lojalt mot sin partiledning, även om dess åsikt i en viss fråga inte råkar överensstämma med ens egen uppfattning.

Som utomstående måste man ha förståelse för att praktisk politik fungerar på det sättet. Att en riksdags- eller fullmäktigeledamot röstar emot sin personliga åsikt behöver inte betyda att hon är inkonsekvent, rädd eller hycklande utan bara att hon följer en av det politiska beslutsfattandets grundregler. Den regeln är stark i alla partier, både till höger och till vänster. "Partipiskan" brukar den kallas, ofta misskänd men också missförstådd av dem som bara sett på en beslutande församling utifrån.
Men - det finns situationer då en fråga har så stor principiell tyngd att partipiskan inte duger som försvar för ett agerande emot den egna övertygelsen. Naturligt nog råder olika uppfattningar om när en sådan tillspetsad situation kan anses föreligga. Det mest berömda exemplet i svensk politik är förstås Thure Königssons "svek" mot Folkpartiets riksdagsgrupp 1959, varigenom ATP-pensionerna kunde införas. Det är en extrem illustration av ett dilemma som ligger latent för varje folkvald. I kommunpolitiken kan det personliga ansvaret aktualiseras av betydligt mindre frågor.

Därför drar jag i dagarna en lättnadens suck över att inte längre tillhöra Umeås fullmäktige.
Nästa sammanträde hotar att skapa allvarlig konflikt mellan partilojalitet och djupare demokratisk övertygelse. Då ska man nämligen ta ställning till byggnadsnämndens förslag till ombyggnad av kvarteret Plåtslagaren 3, ett förslag som nämndens majoritet envist framhärdar med, trots massiv kritik och år av tragglande förberedelser mot bättre vetande. Förslaget är kontroversiellt i sak, men framför allt är det principiellt olustigt.
Vad som får mig att skriva dessa rader är att byggnadsnämndens majoritet struntar i att följa de regler och riktlinjer som riksdagen och kommunfullmäktige har lagt fast. Man gör så fullt medvetet, i syfte att "tänja på gränserna". Man vill långsiktigt och smygande förändra Umeås stadsbild via en beslutsordning som strider mot riksdagens intentioner och föreskrift. Tilltaget är odemokratiskt till sitt väsen och därför chockerande att skåda.

Det odemokratiska ligger i en kombination av två ting. För det första bryter byggnadsnämnden flagrant mot fullmäktiges i översiktsplanen givna föreskrift att ett eventuellt nybygge på den aktuella platsen ska anpassas "särskilt noga" till omgivande bebyggelses skala och karaktär (förutom de generella kraven på anpassning till stadsbild och bebyggelsemönster).
Nämnden vill förmodligen ursäkta sig med att det står fullmäktige fritt att frångå sin egen plan, varvid nämnden själv kan två sina händer. Men så enkelt får man faktiskt inte resonera. Genom sitt agerande har byggnadsnämnden förlett och uppmuntrat, i stället för att avråda, en enskild fastighetsägare att planera i strid med fullmäktiges gällande riktlinjer.
Dessutom, för det andra, har riksdagen bestämt hur en kommun ska gå tillväga när den vill justera sin översiktsplan. Det står i Plan- och bygglagen, en lag som bärs upp av demokratiska ideal. För att tillförsäkra alla medborgare ett reellt inflytande över kommunens utveckling ska förändringar av översiktsplanen ställas ut offentligt i hela två månader.
Om Umeås politiker bestämmer sig för att drastiskt ändra stadens utseende, vilket nu uppenbarligen är på gång, så kan en sådan ambition naturligtvis i och för sig vara all right legalt sett. Men bara under förutsättning att medborgarna har getts ordentligt med tid och information för offentlig diskussion om saken! Och bara under förutsättning att staten, i första hand genom länsstyrelsen, har getts ordentliga möjligheter att bevaka eventuellt riksintressanta värden. Det är först efter hörande av både medborgarna och länsstyrelsen som fullmäktige lagligen kan ändra sin översiktsplan.

Den publika debatten ska inte komma efteråt, när medborgarna har ställts inför mer eller mindre fullbordat faktum. Det är därför som Plan- och bygglagen stipulerar så mycket som två månaders utställningstid. Och vad kommunala befattningshavare än må tycka om att det också finns andra myndigheter än de kommunala, så måste man respektera att länsstyrelserna har riksdagens uppdrag att bevaka hela landets intressen i den kommunala planeringen.
Av demokratiskäl kräver lagen också att kommunfullmäktige ska diskutera och ta ställning till översiktsplanens aktualitet minst en gång per mandatperiod. Om jag är rätt underrättad har det inte skett i Umeå på många år. Den nu gällande översiktsplanen för Umeås centrum tillkom redan under min tid som fullmäktiges ordförande, det vill säga för mer än ett decennium sedan.
Jag vet inte varför kommunen tydligen medvetet bryter mot lagen på denna viktiga punkt. Vad det än beror på så är det olyckligt och pinsamt. Det försvårar byggnadsnämndens arbete, skapar intryck av planeringsmässigt kaos och gör medborgarna undrande och osäkra.
När kommunfullmäktige inom kort ska besluta om Plåtslagaren 3 är det hela denna principiella härva som ledamöterna får i knät, inte bara förslaget till ett enskilt nybygge. Om fullmäktige säger ja, så ger man sitt stöd till en oacceptabel oordning. Den stad som nyss utsågs att vara hela Europas kulturhuvudstad 2014 visar sig då inför världen ha en hållningslös hantering av sin egen kulturmiljö och en anmärkningsvärd politisk kultur.
Fullmäktige borde därför ta sig samman och klargöra var det yttersta ansvaret för ordning och reda ligger, det vill säga avvisa byggnadsnämndens förslag. Det står i detta ärende ingen ko på isen. En alternativ och mindre dramatisk åtgärd vore att återremittera Plåtslagaren 3 i avvaktan på att den nya översiktsplanen har behandlats i laga ordning.

Av de skäl som jag inledningsvis berört kommer fullmäktige inte att kunna forma en majoritet som avvisar byggnadsnämndens förslag. Den förhoppning som man ändå eventuellt kan hysa ligger i att detta inte är en vanlig vänster-höger-fråga. I byggnadsnämnden gjorde Vänsterpartiet och Folkpartiet front mot de övriga. I kulturnämnden, som avstyrkt förslaget, var den socialdemokratiska gruppen delad.

Jag är rätt säker på att det bland fullmäktiges socialdemokrater och moderater finns de som skulle vilja slå följe med Vänstern och Folkpartiet i ett tvärt nej. Det kommer de säkert inte att tillåtas. Men kanske vore det möjligt att samla en majoritet för återremiss.
Det skulle innebära att byggnadsnämndens prestigeförlust begränsades. Samtidigt skulle det kännas befriande för många och öppna för en mer konstruktiv offentlig diskussion om Umeås framtida stadsbild.

Inge-Bert Täljedal

Landstinget får inte vända ryggen åt smärtpatienterna

Debattartiklar Sedan 30 år tillbaka har Smärtkliniken i Umeå under ledning av Dr Sherdil Nath bedrivit utredning oc...
Läs mer Kommentera

Fyra förlorade år för djuren

Debattartiklar Det är sällan de politiska alternativen är så tydliga som i frågan om hur djur ska behandlas. Den st...
Läs mer Kommentera

De rödgröna bedriver skrämselpropaganda

Debattartiklar Det är valår och skrämselpropagandan från de rödgröna om den privata vården har nått orkanstyrka. Nu...
Läs mer Kommentera

Umeå framtidens stad - visioner och verklighet

Debattartiklar Globaliseringens effekter och internationaliseringen av ekonomin präglar alltmer dagens samhälle. Mi...
Läs mer Kommentera

Trygga människor tänker större - dags att anställa doktoranderna

Debattartiklar En mycket stor del av forskningen vid Sveriges lärosäten utförs idag i praktiken av doktorander. Mät...
Läs mer Kommentera

Ramla inte i gratisjobbfällan

Debattartiklar Till Fackets hjälptelefon ringer dagligen ungdomar som provjobbat gratis för att få sommarjobb. Det ...
Läs mer Kommentera

Alla artiklar