Lyckopiller av olika kaliber

Rösterna är många, boktravarna höga, men variationen liten bland de många samtida profeter som i bokform lovar oss vägar till lycka, det skriver Annelie Bränström-Öhman.

Det är något lurt med den lyckovurm som går genom tiden. Plötsligt står alla från skolade filosofer till nyliberala journalister och författare som varuhustomtar och lovar lycka till alla (men bara till en och en åt gången). Till och med källor nära regeringskansliet har hörts säga att man där på sina håll följer lyckoforskningen med största intresse. Frågan är om det är en omständighet som ger anledning till lugn eller oro?

Med risk för att vara glädjedödare vågar jag tippa att det är en säkrare satsning att fortsätta tro på tomten än på dessa nya lyckoprofeter. Bland de mest öppet kontroversiella kan man nog räkna Marie Söderqvist Tralau som tidigare i år väckte uppseende med en bok där hon hävdade att människors strävan efter status är vägvisaren till lycka. Dyrast prylar och bäst karriär vinner! Pilutta oss, alltså - alla dem av oss som sjavar omkring i våra Ikea-möblerade vardagar och plikttroget nyttjar Konsums medlemskuponger på brödpåsar och äggkartonger utan att ha vett att känna oss vare sig misslyckade eller olyckliga.

Tron på tankens makt att förflytta om inte berg, så i alla fall mänskliga och materiella begränsningar är den röda tråd som löst knyter ihop de flesta som snurrar i tombolahjulen på lyckofältet. I ett hörn står filmaren Kay Pollak, han som kallats "självhjälpssuperhjälte" (och torde inneha inofficiellt svenskt rekord i lukrativ recycling av en och samma föreläsningsidé) med sin lika slagkraftiga som välmenande välj-glädje-och-bli-glad-strategi. I ett annat den bländvitt leende Mia Törnblom som viftar med Quick-Fix-manualer för stora och små och lovar självkänsla bums meddetsamma. Stundens snabbfunna mirakel är möjliga för alla som vågar slänga av sig "offerkoftan", lovar hon.

Rösterna är många, boktravarna är höga, men variationen förvånansvärt liten. Lite grann är det som med tv-kockar och Idol-artister. Alla dukar i vitt och älskar pilgrimsmusslor, wailar för att kamouflera avsaknaden av djup i registret och är glömda om ett år. Men medan det varar har de multiplicerat sina bankkonton och sina femton minuters berömmelse ett vackert antal gånger.

Den spännvidd som trots allt finns gör sig sällan synlig i teves soffprogram eller intervjuer i Amelia - eller för den delen i de stora bokförlagens utgivning. Detta låter sig illustreras med två av höstens nya bidrag till genren.

Å ena sidan finner vi, på stort förlag och smart promotade, bästsäljande Kajsa Ingemarsson och kompisen Karin Nordlander som i sin bok Drömliv frestar med möjligheten att bli "lycklig på riktigt". Å andra sidan: ständigt kritikerrosade Inger Edelfeldt, som vanligen hör till samma förlags högstatusgrupp. Men när hon nu framträder som "zencoach" med boken Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor är det på ett litet förlag, nischat mot hälsa och livsstilsfrågor.

Ingemarsson och Nordlander först. Jag ska erkänna att redan den glitterbeströdda pärmen ger mig farhågor - vilka dessvärre besannas bara alltför snabbt. Detta trots att jag verkligen är fast besluten att, som det heter i amerikanska rättegångsfilmer, ge boken "the benefit of a doubt". Det går inte särskilt bra.

Tre sidor in snubblar jag omkull över följande påstående: "Sant lyckliga människor attraherar framgång, pengar, kärlek (?). Att det förhåller sig så är helt naturligt." Helt naturligt? Jodå, båda författarna försäkrar att de av egen erfarenhet vet att det inte är lätt. Visst kan man bli av med både jobb, hälsa och familj. Men du har ändå ett val - ty: "Det finns inte ett sätt att vara fattig, sjuk, ensamstående eller arbetslös på. Det finns ett oändligt antal möjligheter."

Så där håller det på. Logiken är egentligen halsbrytande, men drivs fram genom sidorna och kapitlen, obetvinglig som en isbrytare. Problemet är inte vad som är och finns- utan hur du tänker på det. Brutit foten? Förlorat frun? Det enda reella hindret för att se det som vinster i stället för förluster sitter i dina tankar. I klartext: det enda som hindrar dig från att bli lycklig och (framgångs-) rik är din vilja att våga tänka dig att du är det. Valet är ditt!

Det är nästan omöjligt att ta sådana påståenden på allvar - och lika omöjligt att låta bli. Tonfallet är ett stelnat imperativ, lika skrämmande att se i skrift som en tandblekt och ansiktslyft hollywoodfrus leende i teverutan.

Den människosyn som kommer till uttryck är omaskerat instrumentell. Varje människa består, får läsaren veta, av tre separata delar: kropp, själ och sinne. Kroppen är bara kropp, själen rymmer "ditt sanna jag" - medan sinnet är din egen lilla inre verktygslåda, komplett inredd med sylar, hovtänger, muttrar, skruvar, mejlsar och skiftnycklar: "En mycket välutrustad verktygslåda, en sådan som vilken hemmafixare som helst skulle vilja ha. Precis så är ditt sinne, alltså den andra delen av ditt inre."

När jag kommit så långt i läsningen kommer jag på mig själv med att sitta och nynna på Thomas di Levas gamla hit "Dansa din djävul". Minus ironin är andemeningen i Ingemarsssons och Nordlanders bok är lika kallhamrad, snudd på fanatisk: bli lycklig nu - annars..!

Framåt slutet, i ett ögonblick av hastigt avfärdad klarsyn, är det som att författarduon inser vilka grumliga vatten de simmat in i med sina påståenden om att sjukdom eller hälsa bara är en fråga om attityd: "Luktar det inte lite scientologi om det här, religion av något slag? Som att vi skulle straffas för att vi inte är bra nog?" Svaret är nej. För kroppen hör ändå hemma bland skruvarna i verktygslådan - och har vi oreda bland skruvarna blir det ju som det blir. Men lottlös eller hopplös behöver ingen gå, om de bara följer den mentala bruksanvisningen: "vilken sjukdom vi än lider av kan vi byta synsätt."

Någon motsvarighet till denna Clas Ohlson-idé om sinnebilden av ett lyckligt liv som en välutrustad och välstädad verktygslåda hittar man inte i Inger Edelfeldts bok Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor. Redan omslaget klargör skillnaden: i stället för silverglitter möter man en svart nattfjäril. Avsikten är inte, förklarar Edelfeldt, att komma med svar och tvärsäkra lösningar utan att ge ett "bidrag till ett större samtal om varandet".

Att tankefältet är tätt trafikerat är hon medveten om. Så också att hon som skönlitterär författare inte besitter forskarens skolning eller ambition att vederlägga eller stadfästa den eller andra terapiformen eller psykologiska teorin. Däremot att bidra med berättelsen om sina egna levda erfarenheter.

Som många andra i branschen, Ingemarsson och Nordlander inbegripna, tar Edelfeldt sin livsberättelse i bruk som ett slags profan bikt. Eller kanske rättare: som det bröd som ska brytas för att göra igenkännliga vänner av främlingar. Själva stilgreppet rymmer i så måtto en solidarisk gest, en öppen inbjudan till en känslans gemenskap, som jag tror ger en viktig förklaring till genrens popularitet - oavsett i vilken tappning man möter den.

Skillnaden, och den är bärande, skiljer yta från djup. Edelfeldt portionerar inte ut sin livsberättelse som ett steg för steg klarnande destillat där de fula, "värsta" känslorna av skam, rädsla och hat har silats bort. Hon tar dem med sig som färdkamrater, som svartraggiga totemdjur, i en resa in och ut ur den ena terapiformen efter den andra. Och hon har verkligen avverkat de flesta - från psykoterapeutiska samtal till frigörande dans, meditation, gestaltterapi och slutligen Zen Coaching.

Mer än en gång betonar hon att boken inte ska läsas som en litterär självbiografi, utan just som en berättelse, en rapport från en pågående resa. Den som har läst Inger Edelfeldts noveller och romaner - eller tjusats av de suggestiva bilderna i hennes barnböcker, kan dock lätt upptäcka de insmugna lönndörrar som förbinder den här boken med hennes tidigare berättelser om vampyrer, nattbarn, sektledare, namnlösa kvinnor och andra laglösa själar.

Inga facit, inga nyckelknippor, inte en endaste skruvmejsel levereras. Men en fördjupning. Ett dröjande - som tillåter blicken att gå genom bilden in i tavlan.

Vad det gäller är alltså inte att vända blicken från mörker till ljus, att tänka positivt och dra en kritcirkel av positiva affirmationer utanför den egna förstubron och sedan tro att man ska leva lycklig i alla sina dagar. Med andra ord: det är inte bortjagandet av mörkret som gör ljuset möjligt, utan just modet att se. Hur det ena förutsätter det andra; hur man står i blind i ljuset om man inte kan se i mörker. Eller som Edelfeldt själv skriver: "Precis där i dig själv där du inte ville leta - där kan du finna det förlorade."

Möjligen kan man sammanfatta budskapet - och därmed skillnaden mellan verktygslådan och mörkerseendet - med den klassiska devisen "Känn dig själv". Den som står som inskription över portalen till det antika Apollon-templet i Delfi i Grekland och som sedan viskar genom hela litteraturhistorien - mellan raderna i Shakespeares dramer, i Dostojevskijs och Selma Lagerlöfs romaner? men som saknar fäste i en tid när själens marknadskrafter släpps fria.

Nu som förr, får man väl annars tro att lyckan både kommer och går. Men människans mått förblir, förhoppningsvis, ett annat. Om större eller mindre beror på blickens riktning - och betraktarens eller berättarens mod att se. Ytan eller djupet. Eller djupet under ytan.

ANNELIE BRÄNSTRÖM

Kommentarer

Det finns totalt (1) kommentarer

Högt tempo i Keplers nya

Litteratur Nu kommer Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, under sin pseudonym Lars Kepler, ut med ...
Läs mer Kommentera

Skräckfilmsscenariot: en global superhjärna

Recensioner Vad är en superorganism? Frågan är inte lätt att besvara men ett försök gör i alla fall författarna till The Superorganism, Bert Höödobbler och Edward..
Läs mer Kommentera

Spännande sträckläsning för regniga dagar

Litteratur Solen skiner inte alla dagar. Då kan det vara skönt att krypa in i stugvärmen tillsammans med en spännande bok, en sådan där bok som är omöjlig att lä..
Läs mer Kommentera

Le Clézio har svårt att övertyga

Litteratur Hade inte J.M.G. Le Clézio tilldelats nobelpriset i litteratur skulle knappast hans reflektioner kring filmkonsten under titeln Färder i filmens värld..
Läs mer Kommentera

En tickande bomb från Tidaholm

Litteratur Det finns flera Jan Mårtenson i svenskt kulturliv, men bara en som är poet från Tidaholm, och densamme har nu givit ut sina livsminnen i en 400-sidig ..
Läs mer Kommentera(2)

Mikroskop på samtiden

Litteratur Serieskaparen Lena Ackebo har tagit ett djupt andetag i krogluften och spetsat öronen för att teckna ett antal detaljerade porträtt från Sofo - område..
Läs mer Kommentera

Åsa Nelvin stiger upp i ljuset

Litteratur Erik Jonsson återupptäcker Åsa Nelvin, ett förbigånget författarskap som i vår uppmärksammas i form av återutgivningar av två av hennes surrealistiska..
Läs mer Kommentera

Kommunism blev konsumism

Litteratur Olof Kleberg har läst tre nya böcker om det moderna Ryssland där landet skildras med både pessimism, humor och kärleksfullhet.
Läs mer Kommentera

Lyft med Lucarelli och läktarbarden

Litteratur Erik Niva tillhör de fotbollsjournalister som förmår titta bortom hörnflaggorna - trots det faller han på eget grepp i nya boken när han släpper ut fo..
Läs mer Kommentera

Alla artiklar