Trofast följeslagare i femtontusen år

Olav Wiström läser två nya antologier om människans bästa vän.

Varför skaffar man hund? För att få en lekkamrat? Substitut för ett barn? För vänner? Jakthjälp? Dörrvakt? Accessoar till dräkten? För att glömma sig själv? Allt detta kan naturligtvis vara viktiga incitament men flertalet djurägare säger att de vill ha en hund för att den efter kort tid och med rätta handlaget erbjuder kärlek, trofasthet och tillgivenhet utan annat krav på motprestationer än föda och att bli kliad på magen.

Noggrann självanalys vore att rekommendera innan man väljer ut en valp hos uppfödaren. Det ansvar man tar på sig är stort. Relationen skall ju i bästa fall vara i sådär tolv år såvida inte någon av parterna mankerar. Och om så sker är det nästan aldrig hunden som skall klandras.

I den nyutkomna Tio hundar och en katt (Brombergs) ger rätt välkända författare och skribenter sin högst personliga syn på det reciproka förhållandet hund - människa. Mats Gellerfelt säger i sitt insiktsfulla bidrag att det är "det där kravlösa och intuitiva, den tvåväga ömheten, värmen, tilliten" som frapperar. Må det så vara en kliché tillfogar han, men sådana behöver ju inte vara falska. Det som annars griper mig mest är hans outsägliga sorg när familjens älskade labrador Rasmus dör. När inget mer finns att göra. Han gråter i timmar, tårarna vill inte ta slut.

Jag har själv varit med om något liknande. Men vi hann inte till veterinären. Den ytterst snälla blandrashunden Puck - spets och riesenschnauzer - som jag växte upp med självdog på sin filt rakt framför mina ögon. Lite vatten, lite vatten ... nej. Den förtvivlan jag kände har aldrig slocknat.

Yrsa Stenius kommer också in på detta sorgliga tema. Hon skriver välbalanserat om sitt eget och taxarnas beteende, om igenkänning och betingade reflexer, om hundarnas intuitiva förståelse av disparata själstillstånd, om kommunikationen mellan djur och människa som är av en helt annan art än den mellan människor. Men när en av taxarna dör har alla överväganden och tolkningar inte ens andrahandsvärde. Efter hand ljusnar det. I minnet ser hon Karr sitta som valp helt blickstilla i gräset framför sig. Han vädrar och spanar, han "är ett med sitt livs första sommar." Hennes ömhet för valpen är så stor att den riskerar att slå över i sin motsats. Han är så skyddslös "att man kanske borde ta och slå ihjäl honom." Så stridiga känslor kan den riktigt höga kärleken väcka.

Kerstin Ekman har alltid levt med jakthundar av olika slag. Det är en fröjd att ta del av hennes kunskaper och erfarenheter. Enkelt konstaterar hon att ett bra förhållande till hunden bör präglas av följsamhet och ett visst mått av lättsinne. Hon säger, tillsammans med lyrikern och essäisten Carl-Erik af Geijerstam, att hundar ändå är djur och måste få leva sitt djurliv. Låt dem springa lösa om inte kopplingstvång råder. Desto skojigare att komma tillbaka och på nytt bli en i flocken där husse (husbonden) och matte (matmor) finns. Hundar reflekterar inte men de glömmer aldrig en oförrätt. Ej heller en människa som de träffat. När hon rastar sin hund och får frågan om det är en tjej svarar hon nej. Det är en tik. Hon tycker det är motbjudande att man "blandar ihop könsskiljande ord för djur och människor". Det går en gräns mellan hund och människa och den kan aldrig upphävas, säger Kerstin Ekman. Men när hunden lägger tassen på hennes knä och ser henne djupt i ögonen är det väldigt nära.

Det räckte med att Strindberg såg ordet hund i en bok skrev han genast i marginalen: Fy fan! Och hundrädd var också Majgull Axelsson, så rädd att hon stelnade till is eller bytte trottoar när en hund närmade sig. Hon ändrade dock inställning och köpte en valp. Från fasa till glädje och kärlek, en mycket vacker berättelse.

Frisk och rolig är också Göran Häggs rapport om katten Josefs förehavanden. Kära nån vad den katten kan tala. Med kommandoröst dessutom. Bara att lyda. Att han tassat in i en hundbok är fullt befogat. Hundar skall inte alltid ha sista ordet.

Sture Linnér utgår från en målning i Pradomuseet av Francisco de Goya. Motivet är en liten hund med vädjande och sökande blick. Konstnären var stendöv efter en sjukdom och svårt deprimerad. Hundar förekommer en masse i konsten, litteraturen, historien och mytologin. Linnér fogar in dem i sin personliga levnadshistoria. När han återkommer efter ett FN-uppdrag har sju år gått. Han häver sig uppför en mur och får syn på chihuahuan, tiken Chica. Hon kastar sig mot honom och båda tumlar om i vägdammet, halvt tokiga av lycka. Sju år? Ingenting.

Låt oss efter denna rörande episod gå vidare längs det kulturhistoriska spår som Sture Linnér upplinjerat. I antologin Hunden i kult och religion (Daidalos) resonerar tio forskare om hundens stora betydelse i kulturhistorien. Den religionshistoriska aspekten överväger men arkeologiska och etnobiologiska synpunkter har givetvis också stort värde.

Hunden har varit människans följeslagare i minst 15 000 år. Tänkbar ursprungsform är den något småväxta sydasiatiska vargen. Redan i förmodern tid framavlades vid de euroasiatiska furstehoven vinthundar för jakt, liksom småväxta tempelhundar i Kina och Tibet. De flesta hundraser är sedan hundra år tillbaka produkter av en medveten korsningsavel. Då togs exempelvis den tyska schäfern fram av kavallerikaptenen Max von Stephanitz. Talet om rasrenhet ter sig därför rätt egendomligt. Behöver man ännu bättre vakthund kan man alltid fråga Persefone, underjordens unga drottning, om hon kan undvara Kerberos den månghövdade något år eller så.

Bruket att begrava hundar har varit spritt världen över under de senaste 12000 - 14000 åren. Antingen har hunden fått en egen grav eller också finns den med i en mänsklig grav. I Ashkelon i sydvästra Israel har påträffats mer än tusen hundar i separata gravar. Inga gravgåvor, inga spår av särskilda ceremonier. Hur skall man förstå detta? Var det själva begravningen som var viktig? Och varför så många valpar? Hettiterna drog valpar över en sjuk människa för att på så sätt dra kraften i sjukdomen ur patienten. Tretusen år senare berättar Plinius den äldre om liknande sedvänjor. Hundens helande och renande kraft visas av att den ibland är följeslagare till läkedomsgudar som Asklepios i Grekland.

Arkeologiska undersökningar av hundgravar är nog så fängslande. Vad för slags kult eller offer är det fråga om? I Anne-Sofie Gräslunds essä finns ett fotografi på en 7 000 år gammal hundgrav vid Skateholm i Skåne. Djuret ligger i sovställning och har beströtts med rödockra. En symbol för blod och liv. Är inte det tänkvärt?

Vi skall inte raljera över människor som traskar till hundkyrkogårdarna för att bedja och sörja. Ibland går det dock för långt. När folk inte nöjer sig med ett högtidligt parrimmat gravtal över hunden utan också begåvar ekorrar, kalkoner, kanariefåglar och hamstrar med sorgesamma kväden. Löjeväckande är även seden att skaffa specialdesignade regnställ och halsband åt sina älsklingar. För att inte tala om hundhoroskop och personliga hemsidor där hunden presenterar sin "flock" (familjen där den vistas) och vänner (andra hundar, helst samma ras) i ord och bild.

Fler än hälften av Sveriges 800 000 hundar är veterinärförsäkrade och inget att säga om det. Men livförsäkringar? Det verkar lite gnidet tycker jag. Efter mitt eget frånfälle skulle jag i en eventuell minnesruna heller inte vilja se hunden nämnas som en av de närmaste anhöriga.

Denna hyperintressanta bok är en utmärkt pendang till de starkt personliga hundberättelserna. Den säger inte att människan är hundens bästa vän, bara att det kan bli så - om man är lika kravlös och tillitsfull som hunden själv.

OLAV WISTRÖM

Kommentarer

Det finns totalt (1) kommentarer

Högt tempo i Keplers nya

Litteratur Nu kommer Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, under sin pseudonym Lars Kepler, ut med ...
Läs mer Kommentera

Skräckfilmsscenariot: en global superhjärna

Recensioner Vad är en superorganism? Frågan är inte lätt att besvara men ett försök gör i alla fall författarna till The Superorganism, Bert Höödobbler och Edward..
Läs mer Kommentera

Spännande sträckläsning för regniga dagar

Litteratur Solen skiner inte alla dagar. Då kan det vara skönt att krypa in i stugvärmen tillsammans med en spännande bok, en sådan där bok som är omöjlig att lä..
Läs mer Kommentera

Le Clézio har svårt att övertyga

Litteratur Hade inte J.M.G. Le Clézio tilldelats nobelpriset i litteratur skulle knappast hans reflektioner kring filmkonsten under titeln Färder i filmens värld..
Läs mer Kommentera

En tickande bomb från Tidaholm

Litteratur Det finns flera Jan Mårtenson i svenskt kulturliv, men bara en som är poet från Tidaholm, och densamme har nu givit ut sina livsminnen i en 400-sidig ..
Läs mer Kommentera(2)

Mikroskop på samtiden

Litteratur Serieskaparen Lena Ackebo har tagit ett djupt andetag i krogluften och spetsat öronen för att teckna ett antal detaljerade porträtt från Sofo - område..
Läs mer Kommentera

Åsa Nelvin stiger upp i ljuset

Litteratur Erik Jonsson återupptäcker Åsa Nelvin, ett förbigånget författarskap som i vår uppmärksammas i form av återutgivningar av två av hennes surrealistiska..
Läs mer Kommentera

Kommunism blev konsumism

Litteratur Olof Kleberg har läst tre nya böcker om det moderna Ryssland där landet skildras med både pessimism, humor och kärleksfullhet.
Läs mer Kommentera

Lyft med Lucarelli och läktarbarden

Litteratur Erik Niva tillhör de fotbollsjournalister som förmår titta bortom hörnflaggorna - trots det faller han på eget grepp i nya boken när han släpper ut fo..
Läs mer Kommentera

Alla artiklar