Takida - en positiv överraskning
Lätt fuktig i hår och ansikte av snön som dalar ned mot marken på lördagskvällen, ser jag fram emot att få smita in i värmen på Folkets Hus.
Men tji får jag, för inte går det att bara "smita in" när en fyra personer bred kö sträcker sig från ingången och hela vägen bort till Bibliotekscaféet.
Fakta
Takida
Plats: Idun, Folkets Hus
Publik: Slutsålt. Knökfullt.
Bäst: Att det inte låter så polerat och ofarligt.
Sämst: Att det mesta låter likadant.
Då vaknar jag plötsligt upp och inser hur ofantligt populära det där Ångebandet faktiskt är.
Att Västerbotten verkar älska Takida råder det alltså ingen tvekan om, och längst fram i Idun trängs nog den största och mest hängivna kör jag någonsin sett.
Mobil- och digitalkameror sträcks ständigt upp i luften och det hoppas, klampas, klappas, kramas och skriks gälla skrik.
Och när den mäktiga fankören nere på golvet får chansen att sjunga själva kan de varenda textrad utantill, och jag kan urskilja vartenda ord där uppe på läktaren där jag vilar recensentröven. Mäktigt.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit något fan av Takida. I mina öron låter deras amerikainfluerade rock som vilket radioskval som helst - så där mellanmjölkigt och välpolerat att det lämnar mig helt likgiltig.
Dessutom har jag alltid tänkt att sångaren låter rätt bajsnödig när han sjunger. Men så fort det blir dags för bandet att framföra sina radioplågor (läs Handlake Village, The Things We Owe och Curly Sue) blir jag ändå positivt överraskad. Jag har bara hört Takida på kommersiella radioskvalskanaler, och då har jag oftast hunnit stänga av innan jag plågats en alltför lång stund, men att höra dem live är faktiskt en helt annan upplevelse.
För plötsligt låter det inte lika topplistepolerat, och då blir det genast betydligt mer intressant.
i hela mitt liv tänker jag att de där grabbarna som, nästan lite obekvämt, rör sig fram och tillbaka över scenen, nog rymmer väldigt mycket känsla bakom de svenniga grå jeansen och de svarta t-tröjorna ändå.
Dessutom har jag underskattat Robert Pettersson som sångare, för han är faktiskt riktigt begåvad och låter på lördagskvällen inte alls särskilt mycket som att han är i akut behov av en toalett.
Jag är övertygad om att Takidas besök i Umeå gjorde väldigt många Västerbottningar genuint lyckliga i både själ och hjärta. Själv blev jag mycket positivt överraskad, men inte så mycket mer än så.
JOSEFIN ISAKSSON
Publicerad: 15 november 2009 kl 23.44
Kommentarer
Det finns totalt
(18)
kommentarer
