Döbeln mellan dröm och verklighet

Karlebyoperan skapar en absurd drömvärld där general von Döbeln befrias från den traditionella historieskrivningens tyngande hjältekostym.

Vi har inte bara Piteå Kammaropera, som regelbundet gästar Umeå. I lördagskväll besökte också West Coast Kokkola Opera. Ensemblen har sitt säte i Karleby, en välkänd svenskbygd snett tvärs över Kvarken, fågelvägen närmare Umeå än Piteå. Urpremiären av Sebastian Fagerlunds nyskrivna opera Döbeln 1809 skedde i Karleby för cirka tre månader sedan och nu är ensemblen ute på ett vänbesök i Umeå till glädje för operaälskare som gärna antar utmaningar. Nyskrivna operaverk är ofta just utmaningar, inte bara för musikens skull utan också i sina val av händelser eller företeelser.

Georg Carl von Döbeln (1758-1820) är kanske en av de mest omskrivna krigshjältarna bland annat tack vare Runebergs Fänrik Ståhls Sägner, ett epos som dagens pensionärer obligatoriskt skulle läsa i den svenska folkskolan. Sven Stolpe skrev manus till SF-filmen Döbeln med Edvin Adolfsson i rollen som Döbeln. General von Döbelns heroiska insatser är en rik källa att ösa ur om man vill skriva ett intressant libretto, och det har han skapat Jusa Peltoniemi. Han har inte gjort det enkelt för sig genom att till exempel ta fasta på Döbelns exceptionella handlingskraft och för en fältherre unika förmåga att trotsa befäl, och i olika sammanhang ta parti för civila och utslagna soldater. I stället har librettot lagt tyngden på beskrivningen av en människas mer allmänmänskliga drag och låtit verklighet och drömmar genom hallucinationer hela tiden, bokstavligen, speglas i uppbyggda kontraster. Den fem personer starka sångarensemblen gör inte bara en utan flera roller vardera under föreställningen, som framförs i drömtablåer/scener.

Sören Lillkung, baryton, sjunger Döbelns parti liksom Lakens. Han har en fyllig barytonal klang, som inte bara ljuder bärande i det ofta låga registret utan blixtrar till när musiken manar till kraftansträngningar.

Betjänten, Gustav IV Adolf liksom en fänrik, sjungs av Lasse Penttinen, tenor. Han har tidigare också medverkat i Karlebyoperans uppsättning av Läderlappen och är nu knuten till Aachens stadsopera. Visserligen ger han inte rolltolkningen en lika framskjuten plats som Döbeln av förklarliga skäl, men visar upp en sångkonst som är både imponerande och framåtsyftande. Även om höjden ibland bereder honom vissa svårigheter sjunger han med en tilltalande skärpa och god intonation. Av de manliga rollerna, Fältskären, gör Robert McLoud, bas, kanske den mest anonyma insatsen sångmässigt fast det konstnärliga känns ärligt och musikaliskt stabilt.

Och dessa vidunderliga operasångerskor från Finland! De båda sopranerna Anu Komsi och Annika Mylläri är kompletta som operaartister. Den förstnämnda sjunger tre roller; den ena läkaren, Döbelngestalten och Drömskepnaden och gör det med övertygelse både i gestaltningarna och i det musikaliska. Hennes scennärvaro blir fysiskt mycket påtaglig och musikens ibland hisnande kombinationer klingar formsäkert och böjligt. En lika hisnande upplevelse sångmässigt formar Annika Mylläri av rollerna som den andra läkaren, Sprengtporten, hon som serverar vodka och ryska pannkakor och Madame de la Carcasse.

Man kan tycka att det när få rollinnehavare ständigt ska byta karaktär kan upplevas splittrande om inte man också lägger stor vikt vid kontraster och urskiljbara karaktärer, som då också kan stödjas av passande kostymering och likaså snabba byten. Det tycker jag att Karlebyensemblen gör med hedern i behåll. Låt vara att scenografin signerad Raija Malka är av det allra enklaste slaget är min enda invändning att rörelseytan blir väl begränsad. Det skapar också svårigheter för regissören Ville Sandqvist att få aktörerna att i rörelserna ge övertygande förstärkning åt handlingen och framförallt åt de träffande absurditeterna i drömscenerna.

Det är just absurditeterna som också fängslar. Ta exempelvis scenen när Döbeln opereras under opiumrus, vilket sker med assistans av en nervöst spelad assistent och de två läkarna som nog verkar mer angelägen attfå utlopp för sina sadistiska drifter än att rädda Döbeln. Det är långt från den heroiska koppling man historiskt känner till om general von Döbeln i krigets verklighet. Eller när Döbeln förvandlas till en lake - som både är folket och nationen - men räddas i sista stund av fänriken. Här serveras som sagt både rysk vodka och ryska pannkakor.

Det som gör operaföreställningen bärande är just växlingen mellan människans utsatthet och de förlösande humoristiska absurditeter som genomgående ligger följsamt i librettot.

Sebastian Fagerlund är en mycket begåvad kompositör, som trots den till antalet lilla orkestern, femton musiker stark, får den att låta som en fullstor symfoniorkester. Den stora slagverksuppsättningen till trots leder dirigenten Sakari Oramo kammarorkestern till precision, volym och bredd. Inte minst stråkarna bidrar till det helgjutna resultatet. Musiken är full av underbara klanger. Virtuost och utan effektsökeri skildrar musiken den personifierade kampen och banar väg för operans idé, växelspelet mellan dröm och verklighet. Döbeln betraktar sig själv i spegeln och som skepnad ser han verkligheten, som manifesteras på ett sätt som vi varken kan öppna, förklara eller ens påverka.

Bengt Hultman

Folkbildande operasvep

Musik Föreställningen VOX har ingen konstnärlig helhet, men det behövs inte. För det är piggt och fräscht och ger något helt annat - ett perspektiv på röste..
Läs mer Kommentera

Musikaliskt möte med god utdelning

Musik En bejublad körkonsert ägde rum på söndagen, då vår stolthet Kammarkören Sångkraft under ledning av Leif Åkesson och en de verkligt stora vokalensembl..
Läs mer Kommentera(1)

Kärv gospel för den lilla människan

Musik Bozulich gör stor konst av att kontrastera - svärtar ner ett redan svart rum med kolsvart och tjärtätt oväsen och mejslar sedan ut hål så exakt utmätt..
Läs mer Kommentera(2)

Malande Pascal i Hausswolffs skugga

Musik Pascal hamrar på så gott det går, men lyckas inte jaga bort spöket efter Anna von Hausswolff i Black box.
Läs mer Kommentera

Kraft som slukar sig själv

Musik Ung, ursinnig och sprudlande strupsång där kontrasten mellan mumlande besatthet och intensiv närvaro är spännande. Men Tanya Tagaqs otyglade kraft för..
Läs mer Kommentera

Alla artiklar