Klassisk fusion som fått mogna på fat

Egba bjöd på en tidsresa till åttiotalet under torsdagens jazz i Studion.

För den andra torsdagskvällen i rad på jazzklubben handlade det om musik rotad i sjuttio- och åttiotalets fusion. Egba är förmodligen Sveriges största grupp i genren genom tiderna, men de som kände sig provocerade då, och kanske fortfarande vidhåller att den elektriska rockinfluerade jazzen bara var en avart inom jazzhistorien, kom ändå för att minnas då det fanns en livaktig konflikt mellan tradition och förnyelse. Och precis som Jonas Knutssons Zawinulprojekt, som var på besök förra veckan, har fusionjazzens bärande komponenter utkristalliserats. Till det bättre, vågar jag mig på att hävda.

Ulf Adåker bildade Egba hösten 1971 och gruppen har släppt tio album, det senaste kom för några år sedan efter ett femton år långt uppehåll. Då det begav sig under 1970- och 80-talen var gruppen snarast ett heltidsprojekt, men återfödelsen är betydligt intressantare än många revivals. Namnet Egba har ett otal, alla lika osannolika och svävande, förklaringar och Adåkers andra styrka är att han är en fenomenal presentatör som skickar gliringar och underfundigheter genom klubben, som tillfälligt hysts in i Restaurang Äpplet. På något vis gör den lokalen tidsresan till åttiotalet än mer övertygande.

Och både melodierna från sjuttiotalet och de nykomponerade hade lika gärna kunnat kläs i annan förpackning. Det som gör Egba till en "klassisk fusiongrupp" idag, är de ganska sparsmakade men ändå tidstypiska, syntmattorna och ett svulstigare komp med Simon Monserrats slagverk. Och så är låtarna fullmatade till brädden, med hjälp av slagverk, sidostämmor och genomplanerade och parallella insatser. Ulf Adåkers trumpet och Krister Anderssons saxofon och klarinett tar infallen från historien, Stefan Blomquists klaviaturer och Göran Lagerbergs elbas pekar på åttiotalet och Åke "Wasa express" Erikssons femton minuter långa trumsolo visade vart trumbåset skulle stå och kanske är en förklaring till varför slagverkare som Morgan Ågren spelar trummor.

Anderssons inhopp med kort varsel bryter något mot Egbas motton, om de nu finns sådana. Han spelar som alltid gudomligt, men med en mer traditionell klang än de övriga som drar åt det tidsbestämda. Däremot inte sagt att Egba är något museialt. Det finns inga motsättningar mellan medlemmarnas sätt att formulera sina solon. Det både svänger fräscht och sticker iväg åt tydliga influenser. Jag var inte där under Egbas storhetstid, men jag är övertygad om att musikernas mognad och distans gör Egbas storhet ännu tydligare.

PIERRE MARTIN

Folkbildande operasvep

Musik Föreställningen VOX har ingen konstnärlig helhet, men det behövs inte. För det är piggt och fräscht och ger något helt annat - ett perspektiv på röste..
Läs mer Kommentera

Musikaliskt möte med god utdelning

Musik En bejublad körkonsert ägde rum på söndagen, då vår stolthet Kammarkören Sångkraft under ledning av Leif Åkesson och en de verkligt stora vokalensembl..
Läs mer Kommentera(1)

Kärv gospel för den lilla människan

Musik Bozulich gör stor konst av att kontrastera - svärtar ner ett redan svart rum med kolsvart och tjärtätt oväsen och mejslar sedan ut hål så exakt utmätt..
Läs mer Kommentera(2)

Malande Pascal i Hausswolffs skugga

Musik Pascal hamrar på så gott det går, men lyckas inte jaga bort spöket efter Anna von Hausswolff i Black box.
Läs mer Kommentera

Kraft som slukar sig själv

Musik Ung, ursinnig och sprudlande strupsång där kontrasten mellan mumlande besatthet och intensiv närvaro är spännande. Men Tanya Tagaqs otyglade kraft för..
Läs mer Kommentera

Alla artiklar