Barndomsminnen från skilda världar

Tommy Sundin har läst sig från Pierre Magnans Provence till György Dragomans namnlösa land bakom järnridån i två vitt skilda barndomsskildringar.

Kunde väl vara på tiden att äntligen visa upp sitt ursprungs trakter för familjen innan döttrarna definitivt lämnar landskapet. For vi sålunda från Umeå i ottan en sensommarlördag mot Björksele, Kristineberg och Malå. Fram och tillbaka längs Ume- och Vindelälvens dalgångar. Återseendet av Malå och Björksele gick väl an, men ack detta Kri-berg - så förfallet och förkrympt! Fast dolda barndomsminnen förmår ändå närvaron på platsen återuppväcka och det passar utmärkt som ackompanjemang till läsningen av Kyndelälskaren om Pierre Magnans barndom i Provence och Den vita kungen om György Dragománs uppväxt i ett namnlöst land bakom järnridån.

Pierre Magnan hade en kort, intensiv kärleksaffär med den svenska bokmarknaden under 5-6 år på 1980-talet. Inte mindre än tio deckare publicerades och 1983 utsågs hans Guldsvampen av Svenska Deckarakademien till årets bästa bland översatta kriminalromaner. När han nu efter tjugo års tystnad åter tillåts göra sig hörd är det i en annan, men minst lika beprövad genre. Miljön är dock densamma för även deckarna rörde sig i vresiga provencalska bergsbyar liknande Manosque, hans födelse- och uppväxtstad, som nu får ett inträngande och kärleksfullt porträtt.

Magnan är född 1922, så det är händelser och stämningar 70-80 år bakåt i tiden han har att locka fram. Men med vilken minutiös, närmast etnografisk precision han gör det. Ett osannolikt minne för minsta detalj. Enastående i all sin klarhet och lyster. Magnifikt, monsieur Magnan! "O, ni döda! Återuppstå!" lyder bokens motto hämtat från Camoëns Lusiaderna. Och det är just vad som sker med Magnans alla släktingar och bybor. Den kärve farfadern som lägger åtta valnötter (efterrätten till kålsoppan) på stolsitsen av fisklådsplankor och sätter sina 103 kilo med en fallhammares precision för att krossa skalen med kärnorna intakta. Mormodern Marie Priape, som fött elva döttrar och förlorat fem som lindebarn, tillhör den sortens gamla, liksom avskalade kvinnor "först berövade allt fett, därefter allt kött tills de bara vägde fyrtio kilo eller till och med trettiofem." Men älsklig och fin är hon som anrättar en furstlig måltid på motspänstiga, feta spåtistlar förbehållen bara henne själv och pojken. Tappert in i det sista tillverkar hon och släpar sina tunga madrasser till monsieur Carretiers affär som säljer dem.

Vi får följa det fridfulla folklivet i omsorgsfulla beskrivningar av exempelvis tunnbindning, vagnshjulstillverkning och spritbränningen i oktober månad som sammanfaller med fårinvasionen - en ullig ström till naturkatastrof som varannan dag dränker byn i mattor av lort på domäner som de svartklädda gummorna hade att hålla rena. Över barndomsminnena står en sky av kyndel, eller åsnepeppar som den också kallas, en allomfattande, sensuell doftsymbol som "betydde allt" för berättaren.

Också pojkens intellektuella utveckling återges, inte minst en tidig drift att lära sig läsa. När det väl är gjort kommer chocken: den som själv lär sig läsa kommer aldrig att kunna skriva, påstår byns orakel, tante Viguier. "Jag lever helt enkelt under hotet av en dödsdom", konstaterar den fyraårige gossen som visste han redan vad han var ämnad för. Den egentligen rätt stillastående, men mycket vackra berättelsen livas upp under sista tredjedelen när skolan börjar med möten av mer försigkomna pojkar, väna flickor och en spirande pubertet.

Som en skeppsbruten på oceanen var Magnans pappa kommunist i denna tjugotalsidyll. Då var ideologin måttligt fläckad av realiteter och rimligtvis syftade pappans övertygelse inte mot ett samhälle av det slag György Dragomán beskriver i sin bok. Han är född 1973 i rumänska Transsylvanien och flyttade femton år gammal till Ungern.

Om det är sin egen 10-13-årsålder han skildrar ägde den rum under slutfasen av Ceausescus brutala regim, men vi får bara diffusa antydningar om geografin. Östeuropa före murens fall, dock, och Tjernobylolyckan lämnar spår i berättelsen. Inledningskapitlet klarlägger att det inte var för ett viktigt arbete på annan ort som pappan, doktorn, en dag blev hämtad av kollegornas grå skåpbil. I en rörande scen halvåret efter pappans försvinnande har pojken tidigt på morgonen skurit ett jättefång tulpaner ur rabatten att glädja mamman med på femtonde bröllopsdagen. Då ringer plötsligt dörrklockan och in tränger sig några säkerhetsmän som upplyser pojken om att pappan arresterats för statsfientliga aktiviteter och nu befinner sig på arbetsläger vid Donaukanalen. De avslutar sitt hårdhänta besök med hot om återkomst för finkamning av lägenheten intill kittet i fönsterramarna.

De arton följande kapitlen fungerar som bilder ur pojkens liv där han olycklig vandrar omkring med porträttet av pappan i byxfickan. En ruskig vardagsskildring är det fråga om, med obehagligt hotfulla stämningar både i skola och under lek. Tonen är rå och pedagogiken kolsvart. Den som inte sitter på sin plats när ljuset återkommer efter ett strömavbrott under filmvisning på skolan ska rektorn "låta spetsa på påle, hänga på skolgården och personligen slita ut hjärtat på".

Sådant är tilltalet på nära nog alla nivåer. En bortkommen fotboll leder till krigsförklaring mellan pojkgängen och en bokstavlig strid på liv och död med stiletter, som slutar i ett vetefält till hälften nedbrunnet och förstört. Berättarstilen är återhållen och knapp med humoristiska underskruvar mitt i den brutala atmosfären.

Läsupplevelsen var tveklöst mer angenäm i Pierre Magnans sällskap. Men då recenserar jag snarare det som skildras, än hur det skildras. Litteratur som väcker behag är förstås inte bättre än den som plågsamt berör.

TOMMY SUNDIN

Kvinnorna tar ton i Holmöspelet

Nyheter -Pappe, pappe, ryssen köm! ropar Erika när hon snubblar in på Lennart Jonssons gårdstun. Det repeteras för fullt inför Holmöspelet.
Läs mer Kommentera(2)

Foto: Tom Juslin

Kännbara former på utställning

Nyheter vilhelmina För femte året i rad har visats en utställning Sinnenas konst i Vilhelmina, en konstutstä...
Läs mer Kommentera

Foto: Hanna Degerström

Josefine Ahlmarks keramikkoppar görs i liten upplaga. - Varje kopp är unik, säger hon.

Konstformer förenas i växtens tecken

Nyheter Det prunkar i den lilla utställningslokalen vid Skeppsviks herrgård. Med textilkonst och keramik påminner de två konstnärerna oss om att allt föds, vi..
Läs mer Kommentera

Foto: Leif R Jansson

Elda tvivlet ut ur min själ

Nyheter Nu är det högsommar och vi har flera semesterveckor kvar här på vår stuga i Umeå Skärgård, Holmsund. Jag försöker hålla nere min annars intensiva medi..
Läs mer Kommentera

Foto: Josefin Pecisa

Jazzäventyr på Holmön

Nyheter Trots det vackra vädret blev det färre besökare än vanligt på havsjazzen på Holmön. Men de som kom njöt desto mer.
Läs mer Kommentera

Bruksborna har återvänt till Olofsfors

Nyheter - Det känns fint att uppmärksamma människorna som med sina egna händer byggde bruket, säger Stefan Markström. Med sin pensel har han nu porträtterat s..
Läs mer Kommentera

Foto: Per Landfors

Jonas Holmberg och Sol Morén är umeåkonstnärerna som filmat Marsfjället med korta sekvenser från gryning till skymning.

Marsfjället och Fjäderägg på vita duken

Nyheter Det är disigt. Vi ser bara trädtoppar. Några sekunder senare börjar en silhuett anas, medan musiken stegras.
Marsfjället träder fram i sin höghet ..
Läs mer Kommentera

Alla artiklar