Den kärleksfulla blicken

Att skriva en bok om en beundrad förebild är ett projekt som bara kan ros iland i en skuta byggd på gedigen kunskap och med föremålet för boken placerat stadigt på marken, långt från piedestalernas förskönande höjder.

När litteraturvetaren och kulturskribenten, tillika en av grundarna för nystartade Sara Lidman-sällskapet, Annelie Bränström Öhman nu utkommer med en bok om Sara Lidmans författarskap är den ilandstigning som sker av det triumferande slaget. Boken, med den uttömmande titeln "kärlek! och någonting att skratta åt! dessutom", är utöver en inspirerande nyckel till Lidmans författarskap en lågmäld hyllning till en av många så älskad och saknad författare.

Trots, eller kanske på grund av Sara Lidmans status som ikon och förebild, låter jag boken under ett par dagar förbli liggande på köksbordet utan att påbörja läsningen, alldeles för länge med hänsyn till uppsatta tidsramar för recenserandet. Den blick som följer mig från omslagets yllesvepta Sara Lidman är pillemarisk, skärskådande, lite nyfiken - vill du inte veta vad jag tänker på?

När jag övervunnit den inledande förlamningen inför storheten i Sara Lidmans författarskap och den solida kunskap om vilket samma författarskap skildras och börjar läsa ser jag också i bokomslagets Sara den kärleksfulla blick som hela Bränström Öhmans bok ägnar sig åt att beskriva. Den plötsligt fördjupande insikt som följer på detta sätter oväntade glasögon på min näsa och där jag hos Sara Lidman tidigare framför allt sett strävhet, hungrig intensitet och ett intellekt vasst som det skarpaste rakblad visar Annelie Bränström Öhman på en underliggande åder i Lidmans språk och kynne som jag tidigare haft svårare att ta till mig - en fåra av kärlek varifrån allt liv och skapande egentligen utgår.

I utforskandet av Sara Lidmans författarskap har Bränström Öhman valt att koncentrera sig på Jernbanesviten, inkluderande samtliga av de sju volymer om människorna i Lillvattnets socken som sviten till slut kom att omfatta.

När litteraturprofessor Birgitta Holm 1998 skrev boken om Sara Lidman begränsade hon sig till de fem första romanerna, detta vid en tidpunkt visserligen, då den sista delen i sviten ännu inte hade utkommit, men enligt Holm motiverar skiftet av berättarperspektiv och huvudpersoner en exkludering av de två sista delarna. Som motargument anför Bränström Öhman den kärleksfulla blicken som blir den livsnerv som binder samman eposets samtliga sju delar till en självklar enhet.

Boken ledsagar läsaren genom Jernbanesviten i hela sitt rika skildrande av hur moderniseringen tränger in i norra Sveriges inland och om de människor som befinner sig mitt i dessa skeenden. I tre delmoment beskriver författaren hur Lidman väver berättandet kring en erotisering av tillvaron.

Det handlar för det första om en kärlekens poetik, att Lidman både av sina läsare och av sina romangestalter fordrar en livssyn som gjort plats för en värdig och ärlig syn på erotiken som drivkraft, för det andra om den så kallade tillsammans-visionen, där kärlekens roll som emancipatorisk katalysator lyfts fram. För det tredje handlar det om "att förmedla utan att förråda", det tunga ansvar författaren måste axla för att rakryggad kunna möta både sina romangestalter och sina läsare.

Lidman tillhörde inte de författare som letar sig fram i texterna, nej, redan från det första nedslaget i romanerna hade hon vägen utstakad in i minsta detalj. En sådan kontroll över detaljerna kräver sin dos av något mera okynnigt och sprakande och kanske är det därför den erotiska laddningen blir så effektiv, ger den i grund och botten hårt kontrollerade prosan ett skimmer av oförutsägbarhet.

Jag upptäcker ett vaknat sug efter mer, jag vill veta mer om Sara Lidman, mer om allt som skedde parallellt med skrivandet och får påminna mig om att boken faktiskt handlar om Sara Lidmans författarskap i första hand. Men att skriva om ett så långt och omfångsrikt författarskap innebär att i viss mån samtidigt skriva ett personporträtt, något Bränström Öhman gör med stor inlevelse - hon analyserar, resonerar personligt och visar för oss alla de häpnadsväckande och förtjusande svampar som växer upp ur mycelet av erotik och kärlek som ligger dolt under romanerna, ett mycel som utgår från Lidmans kärleksfulla blick och som därmed pekar ut det viktigaste man behöver förstå om Sara Lidman.

För en fördjupad bild av Sara Lidman ter sig då det mest naturliga att återvända till källorna, böckerna, och utrustad med nya glasögon känns detta mycket lockande.

Sara Meidell

Ur dockskåpen föds konsten

Nyheter Det handlar om rum.
Rum, målade utifrån små dockskåpsliknade modeller, som konstnären Anette H Flensburg själv bygger upp i sin ateljé.
I kv..
Läs mer Kommentera

"Blev ni rädda? Förstod ni?"

Nyheter - Varsågod, ta en godis, viskar en dansare genom sin fågelmask, där vi står i mörkret på scenen bland ballonger.
Vi är ett 30-tal besökare som ko..
Läs mer Kommentera

Kulturresan i Norge - del 1:
Ibsens silhuett höjer sig över Skien

Nyheter Med en vandring i Skien och ett besök på Henrik Ibsen- museet inleder VK:s Tomas Polvall i dag sin kulturresa i Norge.
Läs mer Kommentera

Kvinnorna tar ton i Holmöspelet

Nyheter -Pappe, pappe, ryssen köm! ropar Erika när hon snubblar in på Lennart Jonssons gårdstun. Det repeteras för fullt inför Holmöspelet.
Läs mer Kommentera(2)

Foto: Tom Juslin

Kännbara former på utställning

Nyheter vilhelmina För femte året i rad har visats en utställning Sinnenas konst i Vilhelmina, en konstutstä...
Läs mer Kommentera

Foto: Hanna Degerström

Josefine Ahlmarks keramikkoppar görs i liten upplaga. - Varje kopp är unik, säger hon.

Konstformer förenas i växtens tecken

Nyheter Det prunkar i den lilla utställningslokalen vid Skeppsviks herrgård. Med textilkonst och keramik påminner de två konstnärerna oss om att allt föds, vi..
Läs mer Kommentera

Foto: Leif R Jansson

Elda tvivlet ut ur min själ

Nyheter Nu är det högsommar och vi har flera semesterveckor kvar här på vår stuga i Umeå Skärgård, Holmsund. Jag försöker hålla nere min annars intensiva medi..
Läs mer Kommentera

Alla artiklar