Final Exit reser sig ur galenskapens grav

På lördagkväll reser sig ett av hardcorescenens mest mytomspunna från de döda.
För ett gig och ett gig bara.
David Sandström och Dennis Lyxzén tar här, exklusivt i VK, Final Exit-bladet från munnen.

1997 var året då Refused spelade in sin, i mångas ögon, mest banbrytande skiva - The Shape of the Punk to Come.
Samtidigt utmanande David Sandström och Dennis Lyxzén hardcorens genrekonventioner genom att med sidoprojektet Final Exit göra precis tvärt emot vad scenen lärt vänta sig. Man spelade nakna och la dubbelbottnade budskap i halsen på allsångssugna supportrar. En internationell kult växte snabbt fram kring bandet och det hela kulminerade med en svergieturné modell manisk. Då amerikaner flög över Atlanten. Då tyskar troget följde efter turnébussar.

Hälften spex
Final Exit var 50 procent musik och 50 procent spex, berättar man. Dave Exit (Sandström) och D-Rp (Lyxzén) kunde sitta i intervjuer och under psedonym explicit tala elakt om Refused. Moderbandet svarade med samma medel och pajkastningen skapade precis den hausse Sandström och Lyxzen sökt. För alla greppade inte att det i själva verket rörde sig om samma musiker.
Valde ni medvetet att vara ett mystiskt band?
Dennis: På sätt och vis. Vi spelade ju nästan bara i Umeå och det fanns en väldigt tajt scen här. Men utåt, mot resten av världen, var det ingen som visste vilka vi var. Inte förrän vi gjorde en avslutande turné. Då när vi kom till spelställena så undrade folk vad fan vi gjorde där. "Ja men det är ju vi som är Final Exit! " "Va, ni pratar ju skit om Refused hela tiden!" Ungefär så var det.
David: Vi var portade på ett ställe i Karlstad med Refused och så blev vi bokade dit med Final Exit. Arrangörerna var rätt besvikna. De hade tagit dit snutar och allt. Men det var lugnt, och vi fick halva publiken att klä av sig
naken.

Nakengrejen
När ni nu ändå för det på tal: vad handlade den här nakengrejen om?
David: Mest om exibitionism, som det ofta gör när man klär av sig.
Dennis: Hela hardcorekulturen är ju fruktansvärt macho och homofobisk och djävulskt superheterosexuell. Det var även något sorts uppror mot hela den grejen.
David: Det låg ett löjets skimmer över allt som hände. Vi kunde uppmana publiken att göra en circle pit under spelningen. Fast på parkeringen utanför huset. Och så gjorde folk det.
Er turnébil blev kvaddad av fans i samband med en av dessa spelningar.
Dennis: Jo, men det var David som sa åt dem att göra det. Folk hoppade på taket. Avgasröret gick av och dörren sparkades in helt. Det var sista spelningen på turnén. I Sundsvall. Vi bangade aldrig själva på att göra dumheter så folk drogs gärna med. Vi körde från Sundsvall med bara en svagt fungerande lykta den natten.
Ni hade publiken med er.

Driva råmycket
Hur långt kunde ni driva det?
David: Vi kunde framför allt driva med oss själva råmycket. Jag tror att vi var så seriösa på dagarna med vårt riktiga band att det egentligen var i Final Exit som
våra riktiga personligheter kom fram. De fick inte plats i Refused, som styrdes av så mycket pretentioner och bestämda idéer.
Dennis: Refused var mest ett band. Ett koncept. Inga individer.
David: Klichébilden av ett stramt kollektiv, där vi var överens om hur precis allt skulle vara. Final Exit blev en slags ventil.
Vi hade kul och gjorde sånt vi ville göra. Samtidigt hittade vi en märklig skarv i kulturen där folk var beredda att gå med oss.

Annorlunda
Dennis: Scenen hade sett likadan ut ett tag och många var nog nyfikna på att göra något annorlunda. och vi bröt i någon mån ner mönstren för hur en punkspelning brukade se ut.
David: Och när vi i Final Exit började såga oss själva (Refused) fick folk en öppning. De hängde på och började kalla oss för sellouts. Refused gav igen - det blev pajkastning mellan banden.

Tio år senare
Hur känns det att sitta och prata om det här tio år senare?
David: Råkonstigt faktiskt. Vi gjorde ju bara intervjuer under psedonym.
Dennis: Vi har aldrig gjort någon intervju kring Final Exit som oss själva, någonsin.
David: Det var ett fanzinefenomen Man kunde sitta och säga saker i intervjuer och göra saker på scen. Jag hade en karaktär att vara - jag var Dave Exit. En typisk New York hardcore thug.
Dennis: Fast från Teg.

Teg - ett fiktivt ghetto
David: Ja. Teg var vårt fiktiva ghetto. En gång när en amerikan hade flugit hit för att se Final Exit live hämtade morsan och farsan upp honom på Alvik. Vi var med Refused och spelade någonstans. När de kör in genom Östteg vid de värsta vräkiga villorna lutar sig morsan över sätet och säger: "You know, this is Teg. " Han trodde ju inte det var sant. Han hade gått på bilden. Att det var, om inte ett ghetto, så åtminstone en hård plats.
Men allt var bara på låtsas?
David: Nja, det var ett sätt att leka med konventionerna. Vi försökte skriva låtar som på ytan såg lika pantade ut som de musikstilar vi emulerade. Men det fanns hela tiden en blinkning eller en protest inbyggt i texterna. Refused var ett hårt arbetande rockband, men med Final Exit så skulle allt raseras.

Skojade inte med musiken
Hur mycket ironi fanns med i bilden?
Dennis: Klart att det fanns en ironi men vi skojade inte med musiken. Det var inte så att vi odlade hockeyfrillor och spelade pudelhårdrock. Final Exit var ju något som låg oss sjukt nära.
David: Vi tar det sjukt seriöst nu också och har repat in runt 36 låtar. Men det känns ändå lite knäppt inför lördag. Vi ska inte bara gå upp på scen och låtsas vara arselrensoldschooltyper, utan dessutom 20-åriga hardcorekids som låtsas vara de här typerna. Det blir en metaförskjutning utan motstycke.

Göra något annat
Minns ni exakt hur Final Exit tog slut?
Dennis: Jag tror bara att vi bestämde oss för att göra något annat. Vi gjorde turnén och sen var vi klara med det.
David: Jag minns att gitarristen i Refused (Kristoffer Steen) inte alls ville att vi skulle göra FE-turnén. Vi skulle in i studion och spela in Shape of the Punk to Come. Just de motsatserna är annars rätt intressanta. Att vara på båda ändar av en musikstil samtidigt.
Jo, Refused sågs ju ofta som nyskapande. Fanns det en
frihet att slippa det kravet med Final Exit?
Dennis: Jag kände aldrig att vi var tvungna att vara nyskapande.
David: Jag upplevde nog det.
Dennis: Men du var väl lite mer skitnödig än mig. Jag får höra det när jag är ute med Lost Patrol ibland, att jag gör så simpel musik numera, men musiker ska inte
behöva bryta ny mark precis hela tiden. Med Final Exit var motivationen inte större än att det var kul att spela.
Justeringar inför spelningen

Justeras
Inför lördagens Open-spelning är det en del som behöver justeras. David Sandström vill inte sjunga "vegan vegan vegan for life" längre. Det får Dennis göra.
David: Jag åt fyra sorters ostar häromdagen så det går bara inte. Men det vore nästan konstigt om man kunde stå för allt man sa och stod för då nu tio år senare.
Lördag alltså. Dagen då den principiella ståndpunkten att återföreningar aldrig är grejen fått sällskap av en fräschare och mer praktisk approach.
Dennis: Man kan inte vara seriös eller gravallvarlig hela livet. Kontentan av allt det här får bli att röja och ha kul. Det är det som gäller på lördag. Sen kan jag och David återgå till att vara så där speciella som folk får för sig. En kringresande kommunistagitator och en kille som bor ute i skogen och spelar svår.

ANDREAS TERNER
MALIN BERGMAN

Publicerad: 30 mars 2007 kl 13.02