Ny användare

Få tillgång till alla nyheter på vk.se genom att starta en prenumeration idag. Du som redan prenumererar på papperstidningen kan aktivera ditt kostnadsfria digitala konto, VK+.

Klicka här för mer information.

Logga in

Kultur
Foto: Torbjörn Jakobsson Ian McKeever.

Bortom kontroll

Publicerad 23 mars 2013 (uppdaterad 23 mars 2013)

Kultur Ian McKeever låter tiden bäddas in i måleriet och vill skapa en plats för stillhet för betraktaren. I en ny utställning på Galleri Andersson Sandström möts för första gången hans måleri och fotografi.

Fakta/ Ian McKeever

Ian McKeever är född 1946 i Withernsea, England.
Utbildad litteraturvetare, inspireras i konsten ofta av sådant han läst. ”Hur tid och rum behandlas i Joseph Brodskys poesi fascinerar mig mycket just nu.”

Har sedan 1971 ställt ut bland annat vid Whitechapel Art Gallery i London, Glyptoteket i Köpenhamn, Royal Academy of Arts i London och grupputställningarna Dialog på Moderna Museet 1985 och British Art of the 1980’s på Liljevalchs i Stockholm, 1987.

Finns i samlingarna på bland annat Tate Gallery och British Museum, Louisiana, Nordiska Akvarellmuseet, KIASMA och Metropolitan Museum i New York.

På Galleri Andersson Sandström i Stockholm visas utställningen Twelve standing fram till 28 april.

I Umeå öppnar i dag utställningen Paintings and photographs, vernissage 14-16 i konstnärens närvaro. Visningsperiod fram till 3 maj.

Med svallande fält av grundfärger och ett spel mellan ljusdagrar och dunkel håller sig den engelska konstnären Ian McKeever kvar i de abstrakta världar han presenterade vid senaste Umeåbesöket, för sju år sedan – men i nya utställningen som öppnar i dag på Galleri Andersson Sandström ges också publiken för första gången en inblick i konstnärens fotografiska loggbok, med fotoserier som i svartvitt presenterar ledtrådar till måleriets mysterier.

- I måleriet har jag en idé om en inre värld som man aldrig riktigt kan säga vad den handlar om, men i fotografiet blir den mer konkret. Det handlar om helt skilda språk och jag var nyfiken på att ställa de två intill varandra, säger McKeever som använder fotografiet som ett sätt att införa växelbruk i skapandet, mellan måleriet som är en långsam process och fotografiet med sin högre grad av omedelbarhet.

I den bank av fotografi han byggt upp genom åren går McKeever tätt inpå ljus- och skuggfenomen i vardagsföremål, i hemmiljön men också i de många hotellmiljöer den internationellt verksamme konstnären passerar. Det kan vara en hotelltvål, eller ett duntäcke, som på Stockholmshotellet McKeever besökte häromdagen i samband med öppningen av den ena av Galleri Andersson Sandströms två parallella utställningar av konstnären. I Umeå har McKeever ställt ut 2002 och 2006 och nu gör han sin femte utställning med Galleri Andersson Sandström

Att vara desorienterad är ett tillstånd McKeever aktivt söker, därför reser han mycket och gärna till länder där han inte kan språket; Sahara, Tasmanien, Nya Guinea, Grönland. Detsamma gäller för måleriet, det gäller att försätta sig bortom den egna kontrollen.

- Philip Guston uttryckte det bra: när man går in i ateljén har man med sig hela sin omgivning, kritiker, fiender, vänner. En bra dag är bara vännerna med en och en fantastisk dag är inte ens man själv närvarande.

Tiden är en avgörande komponent i Ian McKeevers måleri – veckorna och månaderna som passerar under processen bygger upp en nödvändig densitet i uttrycket, förklarar McKeever som arbetar i serier med ett femtontal målningar åt gången – aldrig på uppdrag, understryker han: ”jag målar och när de är klara kan vi diskutera utställning”. I Umeå visas verk ur två serier, två målningar i större format och fyra mindre, utöver fotoserierna som spänner över en tidsperiod från 2007 och framåt.

Varje serie av målningar tar ett eller två år att färdigställa och det blir mycket klättrande upp och ner för stegar i ateljén, en stor lada i Dorset där McKeever finner ett nödvändigt lugn på behörigt avstånd från Londons konstscen. Arbetet kräver full koncentration och isolering och i stället för att interagera med andra utforskar McKeever de egna gränserna, i närkontakt med naturen.

- Det fascinerar mig, frågan om var jag själv och min egen tanke slutar – hur kan vi vara säkra på vad som är våra egna tankar och vad som är del av en gemensam existens.

Om tiden är bärande i skapandet, har långsamheten en framskjuten plats i Ian McKeevers tankar kring konstupplevelsen och konstens betydelse.

- En bra målnings unika kvalitet är hur den kan sakta ner, skänka en stund av stillhet – det är själva konstens mening, hur den till skillnad från allt övrigt runt omkring oss inte försöker snabba på tempot.

Att i detta lugn börja ställa frågor om vad målningen föreställer eller betyder är en lika dum handling som att börja fråga sig vad nära relationer betyder eller föreställer, menar McKeever, med en liten skärpa i rösten som avslöjar de spänningar som följer på att som abstrakt konstnär verka i en brittisk figurativ tradition.

- Engelsmännen är väldigt misstänksamma mot alla abstrakta idéer, det saknas ett kulturellt djup utanför Londonscenen. I konsten lever vi på gamla meriter – och i övrigt lever vi nu också på andras pengar.

Sara Meidell

Andra läste även:

Vår tids överflöd är framtidens nyckelfråga

Vår tids överflöd är framtidens nyckelfråga

Essä PO Ågren: ”Om två decennier kanske en frånvaro av lönearbete ses som en mer betydelsefull resurs i en överflödsekonomi.” ?

Dikterna och livet

Dikterna och livet

Konst Nio kvinnor från nio länder i en gripande performance med Tomas tranströmers dikter som bas. ?

Felaktig självbild __om miljörättvisa

Felaktig självbild
om miljörättvisa

Krönikor Idéhistorikern Martin Hultman: ”Om miljöfrågorna var prioriterade borde miljörättvisa vara lika självklart som att skolpengen går till undervisning.” ?

När Umeå öppnade sitt __hjärta för nycirkusen

När Umeå öppnade sitt
hjärta för nycirkusen

Scen Om Umeås avgörande roll i Cirkus Cirkörs etablering i Sverige handlade Tilde Björfors samtal, som inledde Nycirkusfestivalens seminarieserie. ?

Fyra årstider med för stora friheter

Musik Gilles Apaps Vivaldi-tolkning får VK.s Bengt Hultman att längta tillbaka till 1980-talets barockfestivaldagar.  ?