David Bowie, Saxon och Emmylou Harris är några vars skivor släpps denna vecka – och recenseras i VK.

 

David Bowie – The next day

Skivbolag: Iso Records /Columbia

Betyg: 4

När David Bowie sjunger lyssnar man. Speciellt när det har gått tio år sedan vi fick smaka på nytt material av glamrockens pappa. The next day heter hans nya skiva, och den öppnas starkt med titelspåret och följs upp lika starkt av Dirty boys.

Man känner igen soundet. Det är mycket attityd, fina melodier och samma karismatiska röst som tycks stå pall genom åren.

Kanske är det hans förmåga att stanna i tiden musikaliskt som gör att det låter så aktuellt, för Bowie konstaterar med råge att han är kvar och vägrar släppa taget om oss. Eller för att citera Bowie själv: If you can see me, I can see you.

Carl Ahlström

 

Emmylou Harris & Rodney Crowell – Old yellow moon

Skivbolag: Nonesuch Records

Betyg: 5

När två sextioplussare med musikaliskt bagage från rock, folk och country hårdpackat i ryggmärgen och dessutom med gemensam historia, då kan det bli som för Harris och Crowell.

Makalöst fantastiskt! Ofta sentimentalt, men tjusigt sentimentalt. Visst går det i vissa lägen hävda att duon skapar blåkopior av Harris genombrott i sällskap av Gram Parsons, men varför skulle man det?

Parsons och Harris gemensamma plattor har haft lika stor betydelse för countrybranschen som Hank Williams samlade verk hade för Elvis med gelikar.

Det är svängigt, det är gråta i ölen-vackert och det är dessutom snitsigt utförd countryrock. Njut!

Staffan Westfal

 

Soilwork – The living infinite

Skivbolag: Nuclear blast

Betyg: 3

Man kan ju tycka att folk borde ha lärt sig vid det här laget; om ni som band känner att ni bara måste göra ett dubbelalbum, rannsaka er själva. Det räcker inte med att ha djävulskt många idéer utan även rejält med talang för att lyckas. Guns n roses, Bruce Springsteen, Judas Priest, alla har de släppt dubbelalbum som innehållit 50 procent skräp. Soilwork går i samma fälla med The living infinite. Det innehåller något av det piggaste bandet presterat sedan Chainheart machine, men även en del låtar så redundanta att inte ens Nightrage skulle vilja ta i det med tång. Betyget måste därför bli även det en kompromiss.

Johan Paulin

 

Willemark Knutsson Öberg – Alla drömmars sång

Skivbolag: Country And Eastern

Betyg: 4

Tre musikanter i ordets finaste bemärkelse gör musik med rötterna i folkmusik, men med en massa utvikningar till andra genrer. Vissångerskan Lena Willemark från Älvdalen samt Umeåbördiga Jonas Knutsson och Mats Öberg.

Sorgliga folkvisor från Älvdalen kommenteras med bluesiga fills från ett munspel, jazzen gör inbrytningar med freeform och funk.

Traditionella låtar kompletteras med eget material och till och med en cover, Beatles-låten All my loving i en mycket speciell version. Den senare är väl ingen höjdare i mina öron, men mina öron mår mycket bra av resten.

Jan Westerlund

 

Goran Kajfe Subtropic Arkestra – The Reason Why Vol. 1

Skivbolag: Headspin/Cosmos

Betyg: 4

På The Reason Why Vol. 1 tar förra årets mottagare av Nordiska musikpriset, Goran Kajfe, och hans tio man starka Subtropic Arkestra med lyssnaren på en auditiv världsomsegling genom bland annat turkisk funk, tysk electronica, svensk progg och brasiliansk soul. Albumet består av instrumentala jazztolkningar av framför allt musik från 70-talet; det enda samtida som tolkas är australiska rockbandet Tame Impala.

Skivan präglas av en psykedelisk ljudbild med intrikata arrangemang som hålls samman av tunga blåsriff. Det är ett ambitiöst, gränslöst och medryckande album att låta sig föras bort av.

Lisa Fransson

 

Saxon – Sacrifice

Skivbolag: UDR

Betyg: 3

Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag tycker att Saxons tjugonde album faktiskt är riktigt bra, både jämfört med de senaste årens yttringar och sett till hela diskografin. Faktum är att det var länge sedan bandet lät så här tungt och rappt. Kärnan är fortfarande klassisk new wave of british heavy metal, men riffen och attacken är mycket mer metal än tidigare. Det i kombination med en hel del fina sångmelodier gör att Sacrifice blir en klassisk kött-och-potatis-skiva. Inget mästerverk, men definitivt över medel. Lägg till ett osynligt halvpoäng till betyget ovan.

Johan Paulin

 

Ulrik Munther – Rooftop

Skivbolag: Universal

Betyg: 3

Bara 19 år gammal har Ulrik Munther redan hunnit bygga upp ett saftigt cv. För fyra år sedan vann han Lilla Melodifestivalen, förra året kom han trea i Melodifestivalen och i år är han segertippad i samma tävling. Den här gånger låter det större, influenserna från arenarocken är tydliga. Munther är otvivelaktigt väldigt duktig, med precision sätter han ord på ung längtan och kärlek. Men det saknar det där lilla extra och ibland blir det väl platt. Med det sagt: Rooftop kommer att få många unga hjärtan att slå ett extra slag.

Karin Dofs/ TT Spektra