Ett industrisamhälle som gått in i resursväggen

Kultur.
En världsekonomi i gungning är ett symtom på att vi nått tillväxtens gränser och en epok som under 150 år format vårt sätt att tänka är över. Konflikt och förnekelse är ett av de sätt vi kan möta den nya framtiden, det andra alternativet är omställning - det skriver författaren Björn Forsberg, som ser tecken på en ny mottaglighet för omställningstanken, men konstaterar att den kräver mod att tänka i nya banor.
Västerbottens-Kuriren
Publicerad 27 februari 2013 kl. 08:06

En måltid bestående av fruktcocktail, havregryn och choklad. Så inleddes denna högst ovanliga arbetsdag för kapten Eugene Cernan med besättning. Den 14 december 1972. Strax vidtog återfärden mot jorden och blott några dagar senare var den slutgiltiga Apolloexpeditionen över.

41 år har förflutit sedan en människa senast satte sin fot på månen. Under de rymdrusiga 1960- och 70-talen togs det för självklart att människan skulle ha bemannade baser, inte bara på månen, utan kanske även på Mars framåt år 2000.

Så blev det inte.

Trots att människans rymdäventyr krönts med en och annan framgång sedan dessa glansdagar är den samlade bilden en reträtt. Rymdfärjorna pensionerades 2011. Den enda återstående rymdstationen, internationella ISS, skrotas 2016. Planer på bemannade Marsresor tycks för evigt fastfrusna på ritbordet.

Reträtten från rymden är en kraftfull symbol för framstegets såväl som tillväxtens gränser. Ändå är frågan om rymdepokens tillbakagång så tabubelagd att den inte ens diskuteras. Så stark är framstegsberättelsen i att forma vårt tänkande.

1972 var inte bara året för den senaste bemannade månfärden. Likt en ödets ironi publicerades nu även den smått ikoniska rapporten Limits to growth (Tillväxtens gränser). Uppbackade av både forskningsinstitut och - egendomligt nog - industriella intressen presenterade en forskargrupp under ledning av paret Donella och Dennis Meadows samt norrmannen Jörgen Randers en imponerande genomgång över jordens ändliga tillgångar. Slutsatsen skrevs i svart: industrisamhället var snabbt på väg in i en fysisk resursvägg.

För en stund fördes en livaktig diskussion om tillväxtens gränser, men budskapet kom snart i skymundan för den mer hoppingivande berättelsen om evig tillväxt. Beklagligt nog, måste tilläggas. 40 år senare ser vi nu hur konturerna skärps av det som Meadows et al varnade för redan i början av 1970-talet. Tillväxtens gränser.

Världen har nått kapacitetstaket för en lång rad viktiga naturresurser: Färskvatten, basmetaller som järnmalm och koppar, jordbruksmark, s.k. sällsynta jordartsmineraler (oumbärliga i elektronikproduktion) - listan kan göras lång. Det kan tyckas som en ödets ironi att brist uppstår på många typer av resurser vid ungefär samma tidpunkt, men utan tvekan sammanhänger det med globaliseringen där utvecklingsländer i snabb takt hämtat in västvärldens materiella försprång.

Mest kritisk är energin. Vårt välstånd har skapats ur rik tillgång på billig energi, främst olja. Ändra på denna förutsättning och vi får ett annat samhälle. Exakt detta sker nu. Utvinningen av råolja har planat ut sedan 2005 och mycket talar för att ett permanent produktionsfall sätter in under de närmaste åren.

Trots myter om motsatsen finns det ingen ersättning för oljan. För att möta en växande global energihunger tvingas oljebranschen att satsa på svåråtkomliga och energimässigt lågvärdiga alternativ - såsom djuphavsolja, oljeskiffer och tjärsand.

Javisst, förnyelsebar energi tillhör utan tvekan framtiden. Men den ekonomi som kan drivas förnyelsebart är en helt annan än dagens. Det går inte att hålla i gång ett globalt konsumtionssamhälle, en miljard bilar och ett intensivt trafikflyg med sol, vind och biobränslen. Inte ens avlägset.

Säg adjö till Thailandsresor och åkgräsklippare.

Slutet för den billiga energin kan nämligen översättas till en djupgående omställning av hela samhället. En anpassning till en värld med mindre av energi och andra viktiga naturresurser. Och en anpassning till en värld bortom tillväxten. För trots uppmuntrande slagord om en "grön tillväxt" som inte kräver naturresurser har ingen hittills lyckats visa hur detta reptrick ska gå till.

Finans- och skuldkrisen är i själva verket symtom på att vi har nått tillväxtens gränser. Krisen har förklarats som en låne- och spekulationsbubbla. Visst är det en bubbla och visst är spekulation en förklaring, men under ytan verkar andra impulser. Vad som exempelvis utlöste bolånekrisen i USA - upptakten till finanskrisen - var stigande räntor och levnadskostnader i spåren av kraftigt ökade oljepriser 2007-08.

Världsekonomins kris är alltså varken någon vanlig eller mer extrem konjunkturkris. Utan en epokgörande förändring som handlar om tillväxtepokens slut. En epok som varat i runda tal 150 år och som format världen som vi känner den.

Ändå är förnekelsen i det närmaste total. Så när tecknen på att vi nu nått tillväxtens gränser ligger tydligt blottlagda handlar ändå förklaringarna om allt annat än just detta. Oviljan att se det uppenbara ger också luft åt myter om att allt i sinom tid kommer att återgå till det normala.

Med slutet för den billiga energin följer även ett inbromsande tekniskt framsteg. Snart sagt alla våra tekniska system kräver nämligen stora mängder energi. Tecknen ser vi redan och inte bara i rymden. Även teknologier som nu lanseras till framstegets pukvirvel är snarare tecken på tillbakagång. Ta elbilen. Elbilar tillverkades redan på 1800-talet (det första eldrivna fordonet såg dagens ljus så tidigt som 1835). Lika länge har man väntat på elbilens genombrott. Skälet till dröjsmålet är inte främst illvilliga konspiratörer inom oljebranschen - vilket många menar - utan elbilens underlägsenhet gentemot bensinbilen i de flesta avseenden och svårigheten att ändra på detta faktum. Det tekniska genombrottet för det konkurrenskraftiga elbilsbatteriet tycks alltid ligga tio år fram i tiden:

"Den allmänna uppfattningen är att det länge efterfrågade lättvikts- och högkapacitetsbatteriet snart kommer att uppfinnas."

Citatet skulle kunna vara hämtat från senaste numret av Teknikens värld men är från 1901. Motorskribenten Dexter Gardner tittar i spåkulan.

Tillväxtens slut innebär inte världens slut. Allt beror på hur vi möter denna nya verklighet. Ett alternativ är konflikt. En allas kamp mot alla om ändliga resurser och en väg som världen i stort tyvärr har slagit in på. Världsmakterna positionerar sig i en kamp om den återstående oljan och insatserna stiger snabbt: runt Kinesiska sjön, i Västafrika, vid Falklandsöarna, i ett framtinande Arktis. Dramat kring tillväxtens slut har även flyttat ut på gator och torg. En explosiv politisk atmosfär bryter fram från Syntagmatorget i Aten till Puerta del Sol i Madrid, från Tahirtorget till Buenos Aires. Folket och framför allt medelklassen reser sig. En medelklass som yrvaket inser att femtio år med välfärd som "normalitet" var allt annat än normalt.

Mörknande framtidsutsikter finner även populärkulturellt uttryck i en växande dystopisk samtidskultur. Film och litteratur som tecknar en civilisation på stupet. Jesper Weithz och Mikael Niemi är blott två av de författare som på senare tid har gestaltat ett samhälle i kollaps.

Vårt andra alternativ är omställning. Ett erkännande av tillväxtens gränser och en strävan att gemensamt bygga ett samhälle på annan grund. Omställning är en långt större fråga än miljöbilar och tekniklösningar - länge standardsvaren i miljödebatten - och handlar om att i grunden ställa om ekonomi, samhälle och våra förväntningar på tillvaron.

Internationellt växer en omställningsrörelse sig nu stark, med en agenda om att makten över utvecklingen ligger i våra egna händer. Utan tvekan är den en reaktion på politikens handlingsförlamning kring mänsklighetens ödesfrågor. Hellre än att skandera slagord inför världsledarnas slutna öron lägger man energin på att göra skillnad lokalt. För omställningens värld är en närmare värld. När olja och annan fossil energi tryter kommer mycket av den produktion och handel som i dag sker globalt att föras närmare oss själva. Det finns i grunden inget annat alternativ.

På pluskontot står vitamininjektionen till våra lokala ekonomier när sådant som i dag importeras från omvärlden i framtiden produceras lokalt. Vi kommer fortsatt att handla med omvärlden, men varför äpplen från Nya Zeeland eller brasilianskt nötkött? I en rämnande världsekonomi är lokal produktion även en väg mot minskad sårbarhet. Sverige tillsammans med Norge har den lägsta självförsörjande förmågan bland Europas länder - mycket till följd av politiska beslut - och någon beredskap för störningar på den globala marknaden existerar inte.

I en framtid av energiknapphet blir den privata bilen antagligen ekonomiskt ouppnåelig för allt fler. Början på denna utveckling anas redan. I såväl USA som i många europeiska länder har miljontals människor på senare år prissatts ut från en bilburen livsstil. Om efterkrigstidens samhälle har byggts för bilen med USA som förebild - med förödande följder för till fots nåbar närservice som ersatts av bilorienterad storhandel - är omställningens ideal närhet. En 180 graders kursändring från IKEA och ICA Maxi till kvartersbutikens renässans.

Förändringen sker inte av sig själv. Omställning är att våga utmana förhärskande idéer. Just detta mod att ifrågasätta kännetecknar de platser som redan går före. Ta Detroit. Staden som mer än någon annan blivit en symbol för bilsamhället har på senare år funnit ny riktning som den mest uppodlade storstaden i västvärlden. När jag för ett par år sedan besökte Detroit mötte mig överallt matproducerande odlingar och hoppfulla berättelser om viljan att bryta nedgången i en stad där glansen från bilindustrin sedan länge flagnat.

Att den ekonomiska tillväxtens berättelse dominerar vår tid är så mycket märkligare då tillväxten inte längre ökar vår lycka. Forskningen visar att välmåendet i västvärlden inte är högre än vad det var på 1960-talet, trots stora materiella välfärdsvinster sedan dess. Materiellt välstånd framstår dock som ett tveeggat svärd, givet hur konsumtionssamhället har trängt undan andra livsvärden till en punkt där människan definieras mer som konsument än som någonting annat.

Följdfrågan: vad vi ska med tillväxten till om den inte längre ökar vårt välmående?

Ger oss omställningen kanske en öppning till ett bättre samhälle? Ett samhälle av ökad delaktighet och mer social gemenskap - men även rikt på andra värden. En möjlighet att upptäcka djupare värden än konsumismens, vars hela idé är att inympa känslan av otillfredsställelse och mindervärde. Detta hänger i så fall på vårt mod att våga utmana inrotade föreställningar och aktualiserar politiskt såväl som mänskligt laddade ämnen. Frågor om markanvändning (odlingsmark eller köpcentrum?), frågor om bilsamhällets varande, frågor om vad som ger livet mening.

Som folkbildare har jag länge sett det som min uppgift att ställa sådana frågor. Och känner nu förändringens vindar blåsa. Mottagligheten för omställningsbudskapet ökar och även från de mest oväntade håll. Så mycket märkligare då omställningstanken går stick i stäv med det som samhället lär oss att se som viktigt.

En nyttig påminnelse om att omställningen ändå är fortsatt kontroversiell gav i VK nyligen anmälaren av min bok Omställningens tid (15, 21/1). Ett rungande angrepp på boken som så vitt jag kan se handlade mindre om textens kvaliteter (fanns fullt fog för recensentens furiösa omdömen är det svårt att begripa hur DN:s kritikerkår kunde utse boken till en av 2012 års viktigaste böcker) än om omställningens provokativa tanke.

Ett öde som historiskt drabbat alla idéer vars tid har kommit.

Björn Forsberg

Björn Forsberg, bosatt i Vindeln, har sedan början av 1990-talet forskat om omställning för hållbar utveckling. 2007 utkom hans bok Tillväxtens sista dagar (Ruin förlag), och förra året kom uppföljaren Omställningens tid (Karneval)

Annons
FÖLJ ÄMNEN
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten