Ny användare

Få tillgång till alla nyheter på vk.se genom att starta en prenumeration idag. Du som redan prenumererar på papperstidningen kan aktivera ditt kostnadsfria digitala konto, VK+.

Klicka här för mer information.

Logga in

Kultur

Från Bovary till Breaking Bad

Publicerad 26 februari 2013

Kultur Hur översätter man ett intensivt intag av 46 avsnitt av en tv-serie, alla just under 50 minuter, till antal slukade sidor i en roman?
Antagligen gör man det inte alls.

Särskilt inte om tv-serien heter, säg, Breaking Bad och romanen, säg, Madame Bovary. De är ojämförbara storheter, handlar om olika saker och bör avnjutas i olika tempon. Fast ett har det förstås gemensamt: serieformatet. Båda tillkom som följetonger, med kapitel eller episoder, publicerade eller visade under bestämda tidsscheman.

Den som följde Madame Bovary som följetong i den franska tidskriften Revue de Paris år 1856 fick vänta två och en halv månad för att ta sig från första till sista meningen. Breaking Bad premiärsändes i januari 2008 och går i mål i höst – det blir fem och ett halvt år.

Men precis som ingen i dag hänger upp sin läsning av Madame Bovary på kapitelindelningen eller tidsglappet mellan de ursprungliga publiceringsdagarna, bör väl ingen låta sig styras av tv-tablåer för att följa episoderna i Breaking Bad?

Det vore primitivt och infantilt.

Madame Bovary finns sedan länge i behändiga bokutgåvor och Breaking Bad kan i samlad form köpas på dvd eller laddas ner från nätet (utan reklaminslag, vilket, överfört till romanens värld, kanske kan betraktas som att få en biblioteksbok, nedklottrad av understrykningar och utropstecken, i sin hand).

En parentes: vissa avsnitt av tv-serien Mad Men kan få en ”extra dimension” om de ses med insprängd reklam. Här följer man spänt de strategiska uppläggen för en reklamkampanj från det tidiga 1960-talets Madison Avenue, och, plötsligt, avbryts de av dagens svenska tv-reklam, och man undrar: hur kunde det gå så utför på knappt 50 år? Vem förskingrade lärdomarna?

Breaking Bad har gått i TV6, en kanal jag sällan bryr mig om. Men här och där i medierna har jag sett serien nämnas i någon topplista. Så, jag slog till: hela paketet, de fyra första säsongerna, allt som allt 46 avsnitt, införskaffades på dvd.

Albuquerque, New Mexico. Nutid. Ett USA på dekis. Walter White, en kemilärare som extraknäcker på en biltvätt, får diagnosen lungcancer. Hur lång tid har han kvar, hur ska han få råd med sjukhusräkningarna, vem ska sörja för hustru, handikappad son och det nya barnet som är på väg?

Så stöter han på en före detta elev, Jesse Pinkman, en småkriminell slacker med vissa knarkkontakter. Kemisten och slyngeln – varför inte, ett team så gott som något: den ene har kunskap om ingredienser och produktionsprocessen, den andre om gatuhörn och distributionsleden.

Metamfetamintillverkningen börjar, först i liten skala, i en husvagn, med begränsad kundkrets och Pinkmans polare som gatulangare. Men ryktet om den nya superdrogen sprider sig, affärsverksamheten växer och därmed striderna om kunder, mellanhänder och marknadsandelar.

Historien är i gång. Jag är fast och sträcktittar.

Persongalleriet växer; in i handlingen stiger Walters deltidsarbetande hustru Skyler, svågern Hank som arbetar vid narkotikapolisen, dennes kleptomaniska hustru Marie, Jesses slackerkompisar, en brännvinsadvokat, knarkbaroner på båda sidorna om den mexikanska gränsen, torpeder, indrivare, uppstädare osv.

Visst, det är action, det är gangsterfilm, periodvis rejält med blod och splatter. Det smakar en del bröderna Coen, när de är på det humöret (i filmer som Blood Simple, Millers Crossing, Fargo, No country for old men), och precis som hos Coen: gränsen mellan (grav) allvar och (galg) humor är upplöst.

Och påminns man: amerikanarna är värst när det gäller filmvåld, men de är också bäst, överlägset bäst, på att göra drama av det – förankrat, så att det känns ödesmättat.

Men Breaking Bad är mer än detta. Serien handlar framför allt om yta och sken, ljus och skugga, dubbelspel och dubbelmoral – hur Walter Whites hemliga verksamhet, och alla lögner och nya lögner för att täcka de gamla som den kräver, blir en spegel, och katalysator, för ihåligheterna i den amerikanska självbilden; från det krampaktiga värnandet om traditionella familjevärden till rädslan och vilsenheten inför ett affärsliv där gråzonerna breder ut sig – och därmed falluckorna ner till andra halvvärldar.

”Kafkaesque” heter mycket riktigt en av episoderna, och för den som söker ”kulturellt kapital” i en historia om knarkmiljoner och penningtvätt finns mer att hämta: en Walt Whitman-dikt ges en biroll i två avsnitt och i ett annat leder en biltur till Georgia OKeeffe- museet i Santa Fe till ett initierat, och tvetydigt, samtal om konstnärinnans målning ”My last door”.

I långa stunder är Breaking Bad också en handfull relationsdramer, som löper parallellt och in och ut ur varandra. Serien växlar ner från kartelluppgörelser till familjedispyter. Vem tar hand om penningtvätten? Som det understryks i en scen: de rena och smutsiga pengarna får aldrig hamna i samma korg. Allt måste fungera enligt samma princip som separationen mellan kyrka och stat.

Inget att klaga på då? Jodå, de mexikanska stereotyperna, några avsnitt går på tomgång, det är ”over the top” ibland, vissa sidointriger är mindre givande än andra.

Det är, med andra ord, som med den episka romanen. Jag är inte alltid överens med författaren om de vägval som görs under bokens gång. Kanske skulle jag hellre vilja följa en intrigtråd, en roman- eller tankefigur, längre och djupare på bekostnad av några andra.

Jan Gradvall, vars kännedom om tv-serier vida överstiger min, förklarade i en artikel i Expressen för en tid sedan hemligheten bakom den amerikanska tv-dramatikens kvalitativa språng de senaste 10-15 åren: makten har gått från producenter och regissörer till manusförfattarna. Styrkan och originaliteten, skriver han ”är just den enskilda och kompromissbefriade berättarrösten. Precis som i en roman”.

Han har säkert rätt – i många fall.

Men Breaking Bad är, som det står i förtexterna, ”skapad av” Vince Gilligan. Själv gör han bara gästspel som avsnittsförfattare (precis som Mad Mens skapare, Matthew Weiner), men vi kan förutsätta att han har total kontroll över varje säsongs, varje episods innehåll och utseende.

Kanske är, åtminstone i det här fallet, en jämförelse med målarkonsten mer giltig. Gilligan är som en av de italienska eller holländska mästarna, en Rafael eller en Rembrandt, som styr och ställer i sin lärlingsverkstad.

Men strunt samma i hur skapelseprocessen ser ut. Det unika med en serie som Breaking Bad är resultatet, den tid och den omsorg den har lagt ned på att spinna sin historia och utveckla och fördjupa rollfigurerna. Som i den goda romanen, eller den goda målningen, finns ständigt nya detaljer och nyanser att upptäcka. Upptäckter som i sin tur förskjuter perspektivet:

Första säsongen hade jag mitt känslomässiga fokus på Walt, andra på Jesse och tredje och fjärde på Skyler. Vem hamnar i fokus under femte och sista säsongen? Hank? Marie? En nykomling?

Det är bara att vänta och se.

ANDERS SJÖGREN

Andra läste även:

Artikeln innehåller ett bildspelBildspel
Romanerna som rörde __vid det onämnbara

Romanerna som rörde
vid det onämnbara

Bok För 60 år sedan kom Väinö Linna ut med krigsromanen Okänd soldat. Hon skrev också om finska inbördeskrigets vita terror.  ?

Nyans, variation - dododoo!

Nyans, variation - dododoo!

Kultur Några meter bakom de stora stjärnorna återfinns nyckelspelarna i musikindustrin, doakören. I kulturens sommarserie riktar Anders Sjögren ljuset på de musikaliskt mångsidiga och yrkesstolta bakgrundssångerskorna. ?

Högklassigt i fullsatt fårhus

Högklassigt i fullsatt fårhus

Musik Divine tog tillsammans med Anton Eriksson och Victoria Power publiken med storm när operakonsten flyttade ut i landsbygdsmiljö.  ?

Galaglittret intar fårhuset

Galaglittret intar fårhuset

Kultur Fårhuset fylls av galaglitter och skönsång.  ?

"Oacceptabel tolerans för sexism i hiphop"

"Oacceptabel tolerans för sexism i hiphop"

Kulturdebatt Hiphop-texter om bitches and hoes försvaras av en stor publik med att ”det är bara texter”. Resonemanget skulle anses vara absurt om vi applicerade det på rasistiska textrader. Det skriver Emma Swanström. ?

Fåglarna och livet

Fåglarna och livet

Konst Fotografi, måleri och textilkonst förenar tekniskt drivna fågelporträtt med poetiska tolkningar av temat vingar i en ny utställning på Norrbyskär. ?

Sara Meidell

 

 

 

 

Kulturredaktionen
Telefon: 090-17 60 38
sara.meidell@vk.se

Mest läst på Kultur