Mattias Alkbergs Begravning, Nick Cave och Örnsköldsviksbandet Meadows end är några av banden vars skivor recenseras i VK denna vecka.

 

Mattias Alkbergs Begravning – Mattias Alkbergs Begravning

Skivbolag: Teg publishing

Betyg: 4

När poeten och Bear Quartet-sångaren Mattias Alkberg premiärspelade material med Mattias Alkbergs Begravning på Made i Umeå förra året beskrev han musiken som ångestballader. Frågan är om inte Alkbergs material i olika stor utsträckning alltid varit ångestballader, men första skivan i denna nya konstellation genomsyras av en pampig, högtidlig begravningsstämning i långa låtar och utbroderade instrumentala partier, med tung rytmsektion, flera texter om döden och kanske ett litet steg mot konstmusiken.

Tillsammans med Alkbergs alltid vassa eller vackra texter, stiliga korsbefruktningar mellan olika genrer som gör musiken snudd på tidlös, och osviklig melodikänsla är det här ett nytt storverk från Alkberg. Och Skända flaggan är en av årets bästa svenska låtar.

Evelina Burström

 

Nick Cave & The bad seeds – Push the sky away

Skivbolag: Bad Seed

Betyg: 4

Australiensarnas 15:e album är det första på fem år och bär med sig en drömlik svärta i både ton och texter, helt avskild från det relativa skrammel Cave sysslat med i Grinderman.

Här är det stora, oroande klaviatursjok och ödslig akustisk gitarr som kompar bakom Caves trevande röst. Samtidigt hörs att Cave stundtals roat sig kungligt med texterna, kastar ur sig svårförståeliga begrepp som Higgs boson och skyfflar in både Robert Johnson och Hannah Montana. Men där finns också ett drag av Leonard Cohens svårmod som fäster både i texter och arrangemang. Bra jobbat!

Staffan Westfal

 

Meadows end – Devilspeed loathekill

Skivbolag: Inget

Betyg: 3

Örnsköldsvik-sextetten Meadows end bjuder upp till dans med denna trespåriga digitala singel, som ska fungera som ett smakprov inför en kommande fullängdare. Stilen är tungt svängande modern metal i samma skola som Machine head eller varför inte Umeås Hate ammo.

En sak som särskiljer Meadows end är bruket av keyboards, något som knuffar dem lite närmare Hypocrisys lugnare stunder, men även gör att deras musik får en egen touch. Jag saknar några riktigt starka låtar, även om titelspåret har en skön köra bil-känsla, men jag kommer definitivt att hålla utkik efter nästa album.

Johan Paulin

 

My sound of silence – Second fall

Skivbolag: Stugan

Betyg: 3

Den sju låtar långa debut-ep:n Second fall är en långsam resa. Ljudlandskapet är sömnigt och drömskt, på gott och ont. Den skira atmosfären är skivans starkaste attribut. Det finns lite Twin Peaks-vibbar inbakade här och var, som i de otroligt fina Siamese dream och Cleaning out my room.

Vad som saknas är lite tydligare melodier. I det väldigt långsamma tempot rinner de emellanåt ut i sanden, och fram stiger de reverbtunga instrumenten i bakgrunden. Men i sin helhet är det ett otroligt meditativt tillstånd som presenteras. Lite väl sövande, men vackert är det.

Carl Ahlström

 

New keepers of the water towers – The cosmic child

Skivbolag: Listenable records

Betyg: 5

Det svenska prog metal-bandet med det märkliga namnet har effektivt flugit under min radar fram tills nu. Jag har hört namnet men aldrig hört musiken, men efter att ha lyssnat på The cosmic child kan jag bara konstatera att jag har lite att ta igen. Medlemmarna har refererat till skivan som Dark side of the doom och liknelsen stämmer väldigt bra på sina ställen. Även Gojira och Mastodons lugnare stunder dyker upp som referenspunkter och blandat med lite 70-talspsykadelia är The cosmic child ett givet köp. En av årets bästa skivor.

Johan Paulin

 

Sibille Attar – Sleepy head

Skivbolag: Stranded/Universal

Betyg: 4

”Vilken är världens genom tiderna tyngsta låt?” En gång skulle det drickas vin och sen skulle en massa metalheadz och jag försöka lösa den eviga frågan. Blankt stål låg på bordet när jag framhärdade med Beatles I want you (Shes so heavy). Det var innan jag hade hört Sibille Attar. Med glesa arrangemang, hårt drivna av piano och percussion, skapar hon en nervig bring out the booze-känsla där övergivenhet och melankoli kanaliseras till ett skrattande uppror.

Det går att säga fuck the world på många sätt, just nu är Sibille Attars Julian I want to be a dancer det mest träffsäkra.

Carl Cato/TT Spektra

 

Emilia Mitiku – I belong to you

Skivbolag: Warner

Betyg: 3

Emilia Rydberg har varit ute i the big, big world och samlat erfarenheter om kärlek och sorg de senaste femton åren. När hon nu är redo för albumsläpp är det inte bara med ett nytt efternamn, utan också med en ny musikgenre. Säg hej till Emilia Mitiku, som sjunger jazzig, gammaldags soul med countryinslag.
Faktum är att den mjuka, vispande jazzen passar hennes spröda röst utmärkt. Men hon tycks inte kunna bestämma sig för om det är den rösten hon vill använda. Här växlar hon mellan att, något överraskande, låta som Dolly Parton på ett par spår (särskilt You’re not right for me, komplett med pedal steel guitar), en gnutta som Ella Fitzgerald på några och att på resten av skivan närma sig Melody Gardots och Norah Jones avslappnade melankoli. Det är rakt igenom fint arrangerat, mysigt och bra, men riktigt till någon av nämnda storheters nivå når hon inte. Snarare gör försöken att man önskar ännu mer att Mitiku hade visat vilken som är hennes egen ”grej”. Jag vill veta vem Emilia Mitiku är.
Therese Lindström/TT Spektra