Ny användare

Få tillgång till alla nyheter på vk.se genom att starta en prenumeration idag. Du som redan prenumererar på papperstidningen kan aktivera ditt kostnadsfria digitala konto, VK+.

Klicka här för mer information.

Logga in

Familj
Margith Norman Med sitt företag Lugn och beröring har nya vägar öppnats i livet för Gun-Britt Åström.

Ett lugnare liv har växt fram

Publicerad 19 februari 2013

Familj Sjuksköterskan Gun-Britt Åström har haft bråttom länge. Livet har dock lärt henne att stanna upp och vänta in sin själ. Erfarenheter hon nu drar nytta av.

VK gratulerar

Gun-Britt Åström, 60 år i dag den 19 februari.

Gun-Britt växte upp som yngst med tre syskon. Föräldrarna hade storjordbruk som krävde stora insatser. Här fick alla hjälpa till och alla skulle vara duktiga. Så även minstingen Gun-Britt.

- Mina föräldrar hade mycket att stå i. Det var svårt för dem att få tiden att räcka till.

Sex år gammal inleddes grundskolan i Tavelsjö och avslutades på Grubbe i nian.

- Mina betyg sjönk drastiskt sista året men jag tog mig in på naturlinjen på Västra gymnasiet. Jag hade tänkt bli agronom eller veterinär.

Bondedrömmar

Hon fick dock nöja sig med att läsa till sjuksköterska och började utbildningen i Gävle för att efter ett år fortsätta i samma spår i Umeå.

- Jag hade då träffat min blivande man Gösta. Vi förlovade oss samtidigt som jag tog min examen och började jobba.

När bondedrömmarna vaknade tog man 1977 över makens jordbruksfastighet. De skaffade får och sedan mjölkkor. Barnen Marlene, Thomas och Cecilia förgyllde tillvaron och förutom att sköta hem, barn och jordbruk vakade Gun-Britt på lasarettet.

- När Cecilia föddes sa jag upp mig. I stället klippte jag våra får, lärde jag mig tova och växtfärgning och höll väv- och tovningskurser. Det var en inkomstkälla men inte tillräckligt.

Allt hände slag i slag

Därför började hon åter på lasarettet, först på halvtid och senare till heltid.

- Jag engagerade mig fackligt, fick vidareutbildning i ortopedi och hamnade i en grupp som skulle utveckla den ortopediska vårdfilosofin.

Året var 1995. Livet snurrade på. Så händer det – slag i slag.

- Mamma ramlade och slog sig. Hon ramlade ytterligare en gång och veckan före midsommar fick hon en hjärnblödning.

En månad senare klämdes maken Gösta till döds.

- Det var inget som stämde när jag kom hem från jobbet. Hunden var lös. Det tog en timme innan jag hittade traktorn och Gösta bakom lagårn.

Fick andnöd

Att Gun-Britt gått in i ett chocktillstånd förstod hon först 15 år senare. Allt skulle tas om hand, begravning, sjuka mamma, gamla svärmor, barnen och jordbruket.

- Det var bökigt att jobba på schema, därför började jag dagtid på ortopedmottagningen. Projektet, som jag varit med om tidigare, hade väckt tankar och funderingar hur en vårdavdelning borde vara och belyst chefens betydelse.

När man sökte ny avdelningschef på ortopedmottagningen var Gun-Britt på bettet. Det jobbet skulle hon minsann klara. Också.

- Då började jag få andnöd, kunde vakna mitt i natten, blev mer och mer irriterad. Jag kunde till och med svära åt läkarna.

Chefsjobbet var ansträngande – allt skulle tänkas på. Utbildningen som landstinget då satsade på gav Gun-Britt funderingar om sitt chefskap. Operationplaneringssystemen skulle utvecklas vilket innebar mer och mer jobb. Några av deltagarna kroknade.

- Som chef skall man ha koll på sin personal. Att jag själv låg i riskzonen tänkte jag aldrig på.

Den rätta vägen

I samma veva uppdagades ätstörningsproblem i familjen. Något som Gun-Britt aldrig förstått, aldrig fattat vad ränderna på toalettstolen betytt.

- I början av maj fick jag panikångest. Jag trodde det var hjärtinfarkt men det var kroppen som sade ifrån. Det var sista dagen jag jobbade som avdelningschef.

Sjukskrivning med psykoterapi under fyra år följde, liksom rehabilitering på Saxnäsgården.

- Det var 2001 som jag fick fara till Saxnäs, till en helt sagolik stab. Det var där jag förstod att jag behövt hjälp för att ro familjebåten i land.

Rehabiliteringen fortsatte i De4:s regi. De visste hur det var att vara utbränd och Gun-Britt fick först börja med social träning. Utbildningen i taktil massage visade sig sedan vara rätta vägen för Gun-Britt.

- Jag startade mitt företag 2004 men har inte till fullo accepterat mina skador. Jobbet som sjuksköterska och chef var så roligt. Minnet lurar mig fortfarande och drogar mig att göra för mycket. Allt detta låter som ett snyftliv men det är det inte. Det fanns ingen annan utväg att göra denna resa som varit en resa inåt. Allt försvann när jag blev sjuk, mitt jobb, mitt hem, min karriär. Ett nytt lugnare liv har växt fram.

MARGITH NORMAN

  • Alysa78

    Stort Grattis Gun-Britt önskar Annelie S med familj.

De minns ännu kriget i Finland

De minns ännu kriget i Finland

Porträtt Våra nordiska grannar drogs in i andra världskriget – och fortfarande finns människor som var med och som minns. ?

Pensionär __- inte sysslolös

Pensionär
- inte sysslolös

Porträtt Kurt Lundström har bott på Backen i Umeå sedan 1960. Han kan ändå, genom att han är radioamatör, ha kontakt med hela världen. ?

Vill bli arkitekt__ i framtiden

Vill bli arkitekt
i framtiden

Porträtt Det är inte många 18-åringar som engagerar sig till fullo i en idrottsförening på sin fritid. Men det gör Carolina Sörlin i Lycksele. ?

Om strömming och lever och vålåvang

Om strömming och lever och vålåvang

Kåserier Hösten är en bra årstid för mat. Där är bär, rotfrukter och älgkött – men även högsäsong för nätting. ?

Lekparken blir en mötesplats

Lekparken blir en mötesplats

FAMILJ När de gamla lekparkerna i samfälligheten Bärnstenen på Carlshem hunnit bli närmare 40 år dög de inte längre. Medlemmarna har själva byggt nytt. ?