Recensioner
Scanpix Stefan Sundström är ett kärt återseende för VK:s recensent Anders Samuelsson.

Skivrecensioner vecka 7

Publicerad 13 februari 2013 (uppdaterad 13 februari 2013)

Recensioner Stefan Sundström och death metal-bandet Syn:drom från Sundsvall är två av veckans skivor.

FÖLJ ÄMNEN

 

Stefan Sundström – Under radarn

Skivbolag: Rötjut/United stage

Betyg: 3

Det är få överraskningar, på gott och ont, när Stefan Sundström tar ton. På tolv spår, inspelade under tre dagar i en kyrka i Sundströms nya hemvist Norge, besjunger den raspiga stockholmsrösten livet, naturen och kapitalismens fasor.

Hej hej hej Lou är nog det närmsta Sundström kommer en hit och är skivans starkaste stund. Men även den politiska rallarsvingen Fåglar och minibiografin Odlandets glädje tål att lyssnas på en extra gång.

Skivan må spreta likt Sundströms kalufs, men med välfunna texter och en lagom dos musikalisk lekfullhet är det likväl ett kärt återseende.

Anders Samuelsson

 

Bullet for my valentine – Temper, temper

Skivbolag: RCA

Betyg: 2

Walesiska emorockarna Bullet for my valentine har aldrig varit några favoriter hos mig och jag kan nog ärligt inte nämna en enda låt av dem, tre studioalbum till trots. Det är med andra ord med viss försiktighet jag närmar mig Temper, temper, och initialt är det ena sömnpillret på det andra. Det är först i andra halvlek det tar sig lite med Leech (juvenil text till trots) och Dead to the world. Även sista spåret Livin life (on the edge of a knife) är klart minnesvärt. Sammantaget är dock Temper, temper nedtyngd av för långa låtar med förutsägbara arrangemang, men jag vågar tryggt påstå att gillar du deras tidigare låtar kommer du inte att bli besviken.

Johan Paulin

 

Syn:drom – Iconoclasm

Skivbolag: Vicisolum productions

Betyg: 4

Det är ganska trångt i death metal-fållan vid det här laget, och för att synas och höras krävs något extra. Att bara spela tight och skickligt räcker inte längre. Det krävs vassa låtar, ett finkänsligt sinne för arrangemang och helst en överjävel till sångare. Allt detta har Sundsvalls Syn:drom, och med Iconoclasm är bandet redo att ta sig an de stora pojkarna. Produktionen är luftig utan att förlora tyngd och arrangemangen gör att låtarna särskiljer sig bättre från varandra jämfört med förra skivan. Dra upp volymen och njut av 40 minuter kvalitetsdöds.

Johan Paulin

 

The Amplifetes – Where is the light
Amp Music
Betyg: 3

Det bådar inte gott när kända låtskrivare går ihop och bildar band för att ”ta ut svängarna”. Ofta går hitkänslan förlorad när de släpper tyglarna och får leka lite som de vill i studion. Miike Snow är väl ett av undantagen och svenska trion är faktiskt det första man tänker på när The Amplifetes nya album börjar strömma ur högtalarna. Svenska kvartetten med Henrik Jonback och Henrik Korpi i spetsen erbjuder på sin andra platta samma eleganta hybrid av electronica och rock som Miike Snow. Det vill säga smarta hitlåtar som inte tar den enklaste vägen fram till refrängen, men samtidigt inte är svårgenomträngliga.
Inspiration har även hämtats från 70-talet där Pink Floyd och ELO går igenom i musikbilden. Helt klart en platta som borde innebära ett genombrott.
Mikael Forsell/TT Spektra

 

Zacke – Renhjärtat

Academy Of Fine Arts

Betyg: 3

90-talet – detta lätt skamfilade och samtidigt ZTV-aktiga årtionde med obruten framtidstro är rätt bortglömt eller åtminstone missuppfattat. Kanske är det därför det känns så speciellt och märkvärdigt fräscht när Norrbottens egen Zacke gör återbesök bland Jugoslavienkrig, skolminister Göran Persson och ”We shall overcome” i ”Torgny” på nya plattan. Oemotståndligt dissekerar han sin egen ungdom och reder ut varför det blev som det blev. Fascinerande och träffsäkert och en lektion i hur politisk rap och stenhårt sväng inte behöver vara motsatser.
Den, och ”Minicall” med Timbuktu, är den bästa låten på albumet där Zacke annars mest gräver där han står. Numera har Luleårapparen flyttat till Stockholm och slits mellan sina olika identiteter. Lantis i Stockholm och Fjollträskbo när han kommer till Luleå.
Tillsammans med Mördar-Anders från Movits har Zacke skapat ett lekfullt smånätt retrosound som kontrasterar fint mot de hårda budskapen som han har att komma med. Det är väl värt att lyssna på.
Mikael Forsell/TT Spektra

Cleo gungar igång blodet på gammal och ung

Cleo gungar igång blodet på gammal och ung

Recensioner Cleo Nathalie Missoui, med gott nedborrade rötter i Västerbotten och Umeå och… ?

Laura Mvula: The dreaming room

Laura Mvula: The dreaming room

Skivrecensioner I höstas gick Nile Rodgers ned i knästående och skickade en kärleksförklaring… ?

BAO: Mitt hjärta klappar för dig

BAO: Mitt hjärta klappar för dig

Skivrecensioner Benny Andersson har inte hymlat med intentionerna med ”Mitt hjärta… ?

Lars Winnerbäck: Granit och morän

Lars Winnerbäck: Granit och morän

Skivrecensioner Granit och morän är en trygg samling låtar som bär Lars Winnerbäcks signum utan… ?

Roxette: Good drama

Roxette: Good drama

Skivrecensioner De gånger Roxette träffar fel ligger problemet oftast i förpackningen.
Per… ?

Dark Funeral: Where shadows forever reign

Dark Funeral: Where shadows forever reign

Skivrecensioner Dark funeral är tillbaka efter sju års tystnad och åtta bedrövelser. Efter ett… ?

Storma: Storma

Storma: Storma

Skivrecensioner Stormas frontmusiker Elin Lindström, gitarr och sång, har en sällsam närvaro… ?