Ny användare

Få tillgång till alla nyheter på vk.se genom att starta en prenumeration idag. Du som redan prenumererar på papperstidningen kan aktivera ditt kostnadsfria digitala konto, VK+.

Klicka här för mer information.

Logga in

Kultur
Al Jolson i Mammy.

Den brända korken och Lilla Hjärtat

Publicerad 11 december 2012 (uppdaterad 17 december 2012)

Kultur Av rasismens olika ansikten är det ett som är konkretare än andra. Det är det som förtryckaren tar på sig för att spela offrets roll. Han gör det för att härma, för att karikera, för att håna, för att förnedra. Han blir den andre i skrattspegeln. Detta makt- och maskspel har en historia och ett namn: Blackface.

Maskeraden var minstrel-showernas huvudnummer, växte fram i slaveriets USA och var i mitten av 1800-talet nöjesindustrins största publikattraktion.

Den blev Amerikas första egna kulturyttring. En nationell masskultur.

Vita utsminkade till svarta, ”uppkorkade”, som det först hette, eftersom pionjärerna använde bränd kork för att svärta sina ansikten. Alla immigrantgrupper utsattes förstås, inom vissa gränser, för gyckel från teaterscenerna. De nationella stereotyperna var då som nu en komedins guldgruva.

Men med de svarta förhöll det sig annorlunda. Alla grupper stod över dem; här var det fritt fram, här fanns inga gränser för smädelserna: Lata, primitiva, korkade, barnsliga, vidskepliga, oförmögna att styra sig själva. Och snart, som i alla genrer, utvecklades teman och stilgrepp, stereotypen fick underavdelningar, persongalleriet växte:

Jim Crow – den lantlige, sorglöse sång- och dansmannen, Zip Coon – den svarte stadsbon som utan framgång försöker imitera de vitas livsstil, Mammy – den jordnära stormamman med det stora hjärtat, Onkel Tom – snäll, religiös och menlös, Buck – storväxt, kaxig och ute efter vita kvinnor, Jezebel – bångstyrig bondtös och sexuell fresterska, Pickaninny – plantagens barn, ovårdade, storögda, stormunnade och gärna med en vattenmelon i händerna.

Ungefär så – med en del tillägg och variationer.

Minstrelns storhetstid varade till slutet av 1800-talet. Men blackface överlevde – den sögs upp i vaudevillen och tog sig in på biograferna. De tre första långfilmdecenniernas tre ikoniska amerikanska filmer – En nations födelse (1915), Jazzsångaren (1927) och Borta med vinden (1939) är alla barn av blackfacetraditionen.

Vid sidan av Al Jolson i Jazzsångaren och dess uppföljare svärtade också artister som Bing Crosby, Fred Astaire, Shirley Temple och Judy Garland någon gång sina ansikten. Och den tidige Musse Pigg bar uppenbara drag av blackface, inte bara till utseende utan även till sin rollkaraktär.

Vita på rasistisk maskerad, det är en sida av blackface. Men det finns en annan. Blackface med svarta ansikten bakom masken. Det var så – via minstreln, vaudevillen, filmen – som de svarta släpptes ut på scenerna. Först lika svartsminkade som de vita, så småningom bara svarta som sig själva. Men alltid försedda med de attribut som det vita styret tillskrivit dem: enfaldiga och vidskepliga. Ja, rytmen i blodet hade de ju också.

Det är måhända en av de mer tragiska stunderna i den rasistiska underhållningsindustrins historia, när det är offret själv som får levandegöra den nidbild som förtryckaren har tecknat och signerat.

Möjligtvis fanns det ändå ljus i mörkret. En del amerikanska forskare menar att många av de svarta som uppträdde i blackfaceroller underminerade genren inifrån. De lyckades genom subversiv verksamhet vända skrattspegeln mot det vita samhället. Medvetna överdrifter, listigt utlagda sidospår, maskerader inom maskeraden osv var delar av en sådan motståndsstrategi. Andra hävdar att detta är ett önsketänkande, att resonemanget bygger på begrepp och tankefigurer, som har bäring för vår tid men då var okända.

Jag vet inte. Men efter att ha sett en del amerikanska musikaler och komedier från 30- och 40-talen lutar jag nog mer åt skeptikernas håll.

En sak är i alla fall de flesta överens om: genom att vara med på scenen räddade de svarta sin egen kultur, framför allt musiken, från att förvanskas och urvattnas av de vita exploatörerna. Vilket i sin tur belyser ytterligare en sida av blackface: hur nedsättande de vita underhållarna än betraktade de svarta, kunde de inte låta bli att fascineras av och utnyttja deras musik.

Fast självklart inte i dess rena, ”primitiva” form. Den måste filtreras genom vit kultur, vilket en bit in på 1900-talet innebar att den tog omvägen via Tin Pan Alley och Hollywood för att nå den stora publiken.

Det skulle ta många decennier in på 1900-talet innan de afroamerikanska artisterna kunde ta sig ur skuggan från blackface, tilläts skapa på egna villkor och blev upptagna som en självklar och integrerad del av den amerikanska kulturen.

”Det Lilla Hjärta, som skulle signalera tolerans, hade fått motsatt effekt och sårat just dem som den var till för.” skriver Anders Sjögren. Bilden från september 2012: Tecknaren Stina Wirsén har regisserat och skådespelaren Stellan Skarsgård gör berättarrösten i nya barnfilmen ”Liten skär och alla små brokiga”. Foto: Scanpix / Fredrik Sandberg

Detta om den historiska bakgrunden, nu till svensk samtid. För en tid sedan väcktes protester mot Stina Wirséns seriefigur Lilla Hjärtat. Kritikerna menade att hon var en stereotyp som påminde om blackfacefiguren Picaninny. Wirsén slog ifrån sig: hennes tecknade figurer var raka motsatsen till rasism, de speglade mångfald och mångkultur. Det råder ingen tvekan om att hon menade vad hon sa, att hennes syfte hade varit gott.

Så dök svenska föräldrar till svarta barn upp i diskussionen. De höll med kritikerna, de ville inte att deras barn skulle utsättas för Lilla Hjärtat, vare sig på bio eller i bilderböcker. Ingen krävde censur. Men man var upprörd över en tecknad figur som man ansåg byggde på fördomar.

Så kopplades svarta amerikaner in. De var bildanalytiker, fick se Lilla Hjärtat och domen var hård: i USA skulle bilden klassas som rasistisk.

Någon tid därefter meddelade Stina Wirsén att hon uppmanat sitt förlag att sluta distribuera böcker där Lilla Hjärtat är med och att hon själv nu var färdig med figuren.

Ett ganska självklart beslut. Något hade gått fel. Det Lilla Hjärta, som skulle signalera tolerans, hade fått motsatt effekt och sårat just dem som den var till för.

Det som förvånade mig mest i den här diskussionen var den hätska och tvärsäkra tonen från dem som kritiserade kritikerna. Bara ett exempel, Jonas Thente på DN Kultur:

”Liiiiite mer uppfinningsrik måste man väl allt vara än att skälla Stina Wirsén för rasist. I mina ögon är det lika rimligt som att kalla Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte för miljösvin för att de bussade judar till Sverige med icke-miljösnåla fordon.”

För det första var det teckningen och inte Stina Wirsén som kallades för rasistisk. För det andra, och hur jag än försöker, kan jag inte förstå analogin med Wallenbergs och Bernadottes bussar. Och om själva kärnfrågan, att en stereotyp från 1800-talets amerikanska söder var på väg att göra comeback i 2000-talets Sverige, inte ett ord.

Många nutida svarta konstnärer har tagit sig an blackfacetraditionen. Vissa har till och med tagit sig friheten att skoja med fenomenet och ”tagit på sig” masken igen. Filmregissören Spike Lee bullade upp det gamla karikatyrgalleriet i sin politiska satir Bamboozled (2000), och för inte så länge sedan lät den svenske konstnären Markode Linde kulturministern skära upp en bit av en blackfacetårta på Moderna museet.

Vad det senare gick ut på har jag ännu inte fattat. Men det är inte det som är poängen. Den handlar om majoriteter och minoriteter, och att det som är angeläget eller acceptabelt för en grupp att säga eller göra inte nödvändigtvis är det för en annan.

För att använda en egen analogi. Jag sitter inte och konstruerar judeskämt, men jag skrattar gott åt dem, när de kommer ur Woody Allens mun.

Anders Sjögren

Andra läste även:

  • Lars Porsenna

    Vilken fin historisk exposé! Tack för den, men jag håller inte med dig, tycker inte att Wirséns figur är ett exempel på blackface. Lilla Hjärtat påminner mycket om svarta barn från Afrika, men inte så mycket om de ljusare kusinerna från USA. Och det är väl det som är det egentliga problemet, hon är FÖR svart. Hade Wirsén gjort henne kaffelatte-färgad och med lite mindre läppar – då hade figuren gått hem. En slags idealiserad ljus variant av svarta. Men nu ser ju alla inte ut så i t ex Afrika. Man undrar vem som är fördomfull i den här debatten?

    • http://awesomesauce.blogg.se tigersuit

       Wirséns figur är en pickaninny. Och människor är inte helt svarta, även om man brukar säga just svart. Wirséns figur är helt svart.

      • MariaC

        Jo, jag kände faktiskt man en gång i min ungdom som var så mörkhyad att han upplevdes som ebenholzsvart. Ögonen och tänderna lyste vita pga kontrasterna. Jag tyckte att han var sååååå tjusig!!!! W föll nog i fällan att lägga vitt runt munnen för att den skulle synas tydligt. Även ögonbrynen är vita. Man har samma problem om man ska måla en svart katt. Den blir bara en siluett utan ljusa fält inlagda. Tyvärr har man gjort på samma sätt med pickaninnies. Men i övrigt så liknar Lilla Hjärtat mest ett afrikanskt barn med hjärtan i flätorna. Jag tycker hon är väldigt söt.

    • MarieKersey

      Herregud, tala om obehaglig concern-trolling! Om du på fullt allvar inte ser problemen, men bryr dig om hur man med hänsyn och respekt kan skapa afrikanskättade barnboksfigurer med vilken bakgrund som helst, kan jag tipsa att googla ”liten bildskola” och läsa en utförlig förklaring av dem.

      Sedan vill jag åter notera att ingen har påstått att Stina Wirsén är rasist, utan problemet är att om man väljer att göra framställningar av en minoritetsgrupp som nästan aldrig skildras i Sverige och riktar sig till mycket små barn, ja, det är fint, men det är inte fint om man helt struntar i vad de kan tänkas känna inför avbildningen.
      Om den väldigt mycket liknar de bilder som använts för att förlöjliga och avhumanisera denna grupp, om den tar fasta på drag i de bilderna som gör mycket ont för alla som vet om den historien att se, då har man inte visat hänsyn och respekt. 

  • Joakim Widell

    Al Jolson gjorde mycket för jämställdheten på Broadway och jag hoppas att ”rasist” inte är det första folk tänker när de ser honom i Blackface.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Al_Jolson

  • Glasögonsmurfen

    Det är nästan så att man hoppas att jorden går under på fredag, så ni får reda ut era prioriteringar lite.

  • Jonsson

    På vilket sätt skulle lite etnisk humor vara ett jätteproblem? Det är ju något som roat mäniskor under lång tid. Lite får man väll ändå lov att tåla. Ja det gäller även folkgrupper som det av gammal hävd anses vara synd om..

  • Pensionär.

    Min undring är vad man ska göra åt sådant här.
    Man bytet titlar på böcker för att det är stötande och allt som anses stötande ska förbjudas.
    Men vill alltså ändra på historien och ta bort det som är stötande för vissa grupper.

    MEN när det kommer till förintelsen och det eländet blir det ramaskri att det vår inte förnekas på något sätt.

    Varför ska vi tillåta redigering av det ena men inte det andra?
    Båda sakerna har inträffat en gång i historien och då tycker jag att man kan låta det vara så.
    Det är ju inget vi behöver upprepa idag, varken förintelsen eller rasistiska saker.

    • Erik

      Jag tycker du jämför två ojämförbara fenomen. Om du ska jämföra dem är det väl snarare så att vi ska köra propagandan Hitler körde med i tidningar och TV likväl som att vi ska ha stereotyper kvar från förr. Vi ska självklart inte glömma utan istället lära oss av misstagen som begicks under andra världskriget. Propagandan däremot om hur värdelösa judarna var och i detta fall svarta var tycker jag vi ska gömma bort så vi alla slipper se hur hänsynslösa vi människor kan vara mot varandra.

      • MariaC

        Vi måste ständigt påminna oss om hur grym människan kan vara. Propagandan ska inte gömmas bort. Vi ska titta på den om och om igen för att komma ihåg ”våra synder” i det förgångna. Framförallt måste nästa generation undervisas i hur illa det var.

        • MarieKersey

          Ja, men kanske inte när de är 3-5 år? 

  • gästen

    Bra artikel men jag håller inte med om slutsatsen. Även om Lilla hjärtat liknar en blackface så borde kontexten avgöra i detta fall inte historien. Bara det faktum att figuren heter ”Lilla hjärtat”  och agerar i en ”surrealistisk” barnbok (barnfilm) räcker för att övertyga mig att figuren har existensrätt. Tyvärr har många fallit in i gamla hjulspår än att våga lyften blicken ovanför gamla nidbilder och göra om dessa nidbilder till något positivt.

  • Storskruven

    Fy vad trött jag är på detta tramsande……men Systembolaget hade en riktigt rolig reklam mot missbruk av alkohol för ett antal år sedan. Det var en färgad pianist som tittade in i kamernan och sa ”jag har varit vit i en hel vecka nu”. DEN var superkul och jag glömmer den aldrig.

Klassiker__ går i graven

Klassiker
går i graven

Kultur I dag tog Västerbottens läns hembygdsförbund beslutet att lägga ner den kulturhistoriska tidskriften Västerbotten. ?

Konsthistorisk detektivjakt

Konsthistorisk detektivjakt

Konst Anna Kristensens utställning S som i sik, O som i orre, R som i ripa, G som i gris, på Galleri Alva, öppnar för en detektivjakt med kopplingar mellan verken i sig och konsthistoriska referenser, skriver Klara Stefansson. ?

Fransk supé med elegans

Musik En fyrrätters fransk musiksupé med fyllig språkklang bjöd av dirigenten Okko Kamu med Norrbottens kammarorkester och operasångerskan Maria Fontosh.  ?

Kärleksförklaring __till teatern

Kärleksförklaring
till teatern

Scen Sufflören är en föreställning ingen bör missa, enligt VK:s recensent. ?

Sara Meidell

 

 

 

 

Kulturredaktionen
Telefon: 090-17 60 38
sara.meidell@vk.se

Ditt eget __drama

Ditt eget
drama

KULTUR Med endast en telefon, en plats och rörelse förmedlas varje enskild människas betydelse. ?

Herbarium för udda blommor

Herbarium för udda blommor

Bok Sensommarmånaderna har sett två viktiga debattinlägg om den nordiska poesin, från vardera sidan av Östersjön. ?

Mest läst på Kultur