Den brända korken och Lilla Hjärtat

Kultur.
Av rasismens olika ansikten är det ett som är konkretare än andra. Det är det som förtryckaren tar på sig för att spela offrets roll. Han gör det för att härma, för att karikera, för att håna, för att förnedra. Han blir den andre i skrattspegeln. Detta makt- och maskspel har en historia och ett namn: Blackface.
Västerbottens-Kuriren
Uppdaterad 17 december 2012 kl. 10:53

Maskeraden var minstrel-showernas huvudnummer, växte fram i slaveriets USA och var i mitten av 1800-talet nöjesindustrins största publikattraktion.

Den blev Amerikas första egna kulturyttring. En nationell masskultur.

Vita utsminkade till svarta, "uppkorkade", som det först hette, eftersom pionjärerna använde bränd kork för att svärta sina ansikten. Alla immigrantgrupper utsattes förstås, inom vissa gränser, för gyckel från teaterscenerna. De nationella stereotyperna var då som nu en komedins guldgruva.

Men med de svarta förhöll det sig annorlunda. Alla grupper stod över dem; här var det fritt fram, här fanns inga gränser för smädelserna: Lata, primitiva, korkade, barnsliga, vidskepliga, oförmögna att styra sig själva. Och snart, som i alla genrer, utvecklades teman och stilgrepp, stereotypen fick underavdelningar, persongalleriet växte:

Jim Crow - den lantlige, sorglöse sång- och dansmannen, Zip Coon - den svarte stadsbon som utan framgång försöker imitera de vitas livsstil, Mammy - den jordnära stormamman med det stora hjärtat, Onkel Tom - snäll, religiös och menlös, Buck - storväxt, kaxig och ute efter vita kvinnor, Jezebel - bångstyrig bondtös och sexuell fresterska, Pickaninny - plantagens barn, ovårdade, storögda, stormunnade och gärna med en vattenmelon i händerna.

Ungefär så - med en del tillägg och variationer.

Minstrelns storhetstid varade till slutet av 1800-talet. Men blackface överlevde - den sögs upp i vaudevillen och tog sig in på biograferna. De tre första långfilmdecenniernas tre ikoniska amerikanska filmer - En nations födelse (1915), Jazzsångaren (1927) och Borta med vinden (1939) är alla barn av blackfacetraditionen.

Vid sidan av Al Jolson i Jazzsångaren och dess uppföljare svärtade också artister som Bing Crosby, Fred Astaire, Shirley Temple och Judy Garland någon gång sina ansikten. Och den tidige Musse Pigg bar uppenbara drag av blackface, inte bara till utseende utan även till sin rollkaraktär.

Vita på rasistisk maskerad, det är en sida av blackface. Men det finns en annan. Blackface med svarta ansikten bakom masken. Det var så - via minstreln, vaudevillen, filmen - som de svarta släpptes ut på scenerna. Först lika svartsminkade som de vita, så småningom bara svarta som sig själva. Men alltid försedda med de attribut som det vita styret tillskrivit dem: enfaldiga och vidskepliga. Ja, rytmen i blodet hade de ju också.

Det är måhända en av de mer tragiska stunderna i den rasistiska underhållningsindustrins historia, när det är offret själv som får levandegöra den nidbild som förtryckaren har tecknat och signerat.

Möjligtvis fanns det ändå ljus i mörkret. En del amerikanska forskare menar att många av de svarta som uppträdde i blackfaceroller underminerade genren inifrån. De lyckades genom subversiv verksamhet vända skrattspegeln mot det vita samhället. Medvetna överdrifter, listigt utlagda sidospår, maskerader inom maskeraden osv var delar av en sådan motståndsstrategi. Andra hävdar att detta är ett önsketänkande, att resonemanget bygger på begrepp och tankefigurer, som har bäring för vår tid men då var okända.

Jag vet inte. Men efter att ha sett en del amerikanska musikaler och komedier från 30- och 40-talen lutar jag nog mer åt skeptikernas håll.

En sak är i alla fall de flesta överens om: genom att vara med på scenen räddade de svarta sin egen kultur, framför allt musiken, från att förvanskas och urvattnas av de vita exploatörerna. Vilket i sin tur belyser ytterligare en sida av blackface: hur nedsättande de vita underhållarna än betraktade de svarta, kunde de inte låta bli att fascineras av och utnyttja deras musik.

Fast självklart inte i dess rena, "primitiva" form. Den måste filtreras genom vit kultur, vilket en bit in på 1900-talet innebar att den tog omvägen via Tin Pan Alley och Hollywood för att nå den stora publiken.

Det skulle ta många decennier in på 1900-talet innan de afroamerikanska artisterna kunde ta sig ur skuggan från blackface, tilläts skapa på egna villkor och blev upptagna som en självklar och integrerad del av den amerikanska kulturen.

"Det Lilla Hjärta, som skulle signalera tolerans, hade fått motsatt effekt och sårat just dem som den var till för." skriver Anders Sjögren. Bilden från september 2012: Tecknaren Stina Wirsén har regisserat och skådespelaren Stellan Skarsgård gör berättarrösten i nya barnfilmen "Liten skär och alla små brokiga". Foto: Scanpix / Fredrik Sandberg

Detta om den historiska bakgrunden, nu till svensk samtid. För en tid sedan väcktes protester mot Stina Wirséns seriefigur Lilla Hjärtat. Kritikerna menade att hon var en stereotyp som påminde om blackfacefiguren Picaninny. Wirsén slog ifrån sig: hennes tecknade figurer var raka motsatsen till rasism, de speglade mångfald och mångkultur. Det råder ingen tvekan om att hon menade vad hon sa, att hennes syfte hade varit gott.

Så dök svenska föräldrar till svarta barn upp i diskussionen. De höll med kritikerna, de ville inte att deras barn skulle utsättas för Lilla Hjärtat, vare sig på bio eller i bilderböcker. Ingen krävde censur. Men man var upprörd över en tecknad figur som man ansåg byggde på fördomar.

Så kopplades svarta amerikaner in. De var bildanalytiker, fick se Lilla Hjärtat och domen var hård: i USA skulle bilden klassas som rasistisk.

Någon tid därefter meddelade Stina Wirsén att hon uppmanat sitt förlag att sluta distribuera böcker där Lilla Hjärtat är med och att hon själv nu var färdig med figuren.

Ett ganska självklart beslut. Något hade gått fel. Det Lilla Hjärta, som skulle signalera tolerans, hade fått motsatt effekt och sårat just dem som den var till för.

Det som förvånade mig mest i den här diskussionen var den hätska och tvärsäkra tonen från dem som kritiserade kritikerna. Bara ett exempel, Jonas Thente på DN Kultur:

"Liiiiite mer uppfinningsrik måste man väl allt vara än att skälla Stina Wirsén för rasist. I mina ögon är det lika rimligt som att kalla Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte för miljösvin för att de bussade judar till Sverige med icke-miljösnåla fordon."

För det första var det teckningen och inte Stina Wirsén som kallades för rasistisk. För det andra, och hur jag än försöker, kan jag inte förstå analogin med Wallenbergs och Bernadottes bussar. Och om själva kärnfrågan, att en stereotyp från 1800-talets amerikanska söder var på väg att göra comeback i 2000-talets Sverige, inte ett ord.

Många nutida svarta konstnärer har tagit sig an blackfacetraditionen. Vissa har till och med tagit sig friheten att skoja med fenomenet och "tagit på sig" masken igen. Filmregissören Spike Lee bullade upp det gamla karikatyrgalleriet i sin politiska satir Bamboozled (2000), och för inte så länge sedan lät den svenske konstnären Markode Linde kulturministern skära upp en bit av en blackfacetårta på Moderna museet.

Vad det senare gick ut på har jag ännu inte fattat. Men det är inte det som är poängen. Den handlar om majoriteter och minoriteter, och att det som är angeläget eller acceptabelt för en grupp att säga eller göra inte nödvändigtvis är det för en annan.

För att använda en egen analogi. Jag sitter inte och konstruerar judeskämt, men jag skrattar gott åt dem, när de kommer ur Woody Allens mun.

Anders Sjögren

Annons
FÖLJ ÄMNEN
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten