Norrland och ödsligheten

Vreden går som en röd tråd genom PO Tidholms texter om Norrland, nu samlade i bokform. Anders Öhman läser och ser en ny paradoxal norrländsk frihet växa fram i globaliseringens tidsålder.

Decennierna kring sekelskiftet 1900 var Norrland den del av Sverige som drabbades häftigast av moderniseringen. Det var inte så konstigt. Det var i norr som skogen, vattenkraften och malmen fanns som skulle förvandla Sverige från en bondenation till ett industrialiserat välfärdsland.

Moderniseringen var på gott och ont för norrlänningarna. Många rycktes brutalt upp från sina hem och tvingades ut i en osäker och hård tillvaro där jobben för tillfället fanns. Men moderniseringen innebar också löften om frihet från stelnade hierarkier och nya sätt att leva. Norrland var alltså platsen både för undergångsvisioner och utopier om en möjlig bättre värld.

I den globaliseringens tidsålder som vi nu ett sekel senare lever i verkar en sådan ambivalens helt bortsopad. I globaliseringens retorik om kreativa urbana centra, världsklass och förtätning framstår Norrland alltmer som ett ödeland, kännetecknat av brist, frånvaro och utglesning.

Jo, jag vet att det finns regioner i norr som gör anspråk på att vara kreativa centra, och kanske också är det, men som helhet finns inte mycket kvar av de framtidsvisioner som åtminstone delvis präglade norrlandsbilden för hundra år sedan.

Det är om det norrländska i detta globaliseringens tidevarv som Po Tidholms bok handlar om. Norrland är en antologi av artiklar och essäer främst från Dagens Nyheter och Aftonbladet, den äldsta från 1995 och den yngsta från i år.

Ämnesmässigt spretar den från en artikel om hur man bär sig åt för att tillverka hemmagjord mozzarella till om det är rätt att köra skoter eller inte. De olika ämnena till trots går vreden som en röd tråd genom texterna.

Det är en vrede riktad mot dem som har exploaterat och profiterat på naturtillgångarna och norrlänningars arbete, och sedan har mage att tala om den nordliga befolkningen som onyttiga bidragstagare.

I synnerhet är det i avdelningen artiklar med rubriken ”Råvarorna” som Tidholms indignation är som starkast.

Länge var det skogen som var Norrlands viktigaste exportvara, och som även skapade de flesta arbetstillfällena. Med ett allt mer rationellt skogsbruk som sköts med ett minimum av arbetskraft, och med träd som avverkas allt yngre och magrare, är det fråga om man inte långsiktigt skulle tjäna mer på att i vissa fall bevara skogar för att locka turister än att kalhugga.

Så var det i alla fall med ett skogsområde utanför Boden, där byborna med argument om naturens skönhetsvärden kämpade för att bevara skogen men där skogsbolaget av principiella skäl och rädsla för prejudikat till sist högg ner den.

I en annan avdelning skildrar Tidholm vemodigt de samhällen som obönhörligt töms på människor, och där man som besökare finner sig stående i ett centrum med tomma butiksfönster och övergivna villakvarter.

I en tredje avdelning har han samlat artiklar som berättar om försöken att hitta nya sätt att bo kvar genom att locka turister och besökare. I det globala samhället kan man kanske synas om man har något unikt och exotiskt att erbjuda, något som bara finns på en enda plats i världen, som tomten i Rovaniemi, ishotellet i Jukkasjärvi eller trädhotellet i Harads.

Avdelningen ”Norrlandsbilderna” gör upp med många av de myter och fördomar som kretsat kring Norrland sedan urminnes tider och som fortfarande är verksamma. Under rubriken ”Kulturen” skildrar han hur olika konstnärer och entreprenörer sökt att för olika syften utnyttja den norrländska kulturen som material.

Här finns bland annat den spännande berättelsen om tillverkningen av jeans med samisk anknytning, Denim Demon, och den underbara essän om poeten och musikern Mattias Alkbergs friktionsfyllda men envisa kärlek till Luleå.

Mest tänkvärt och intressant är Tidholms nyskrivna förord till antologin, ”O Norrland”. Här berör han både koloniseringen och exploateringen av landsdelen, skälet till varför man trots att det är maktens beteckning ändå måste använda ordet Norrland och det märkliga i att den indignation man kan känna som norrlandsskildrare så snart slår över i vemod.

Det mest spännande är när han flätar samman sin egen historia med reflektioner över vad det innebär att skildra det norrländska. Han berättar om reaktionerna då han återkom med reportage om Norrland till tidningsredaktionerna i Stockholm: ”Ett norrlandsknäck om året räcker” och ”Varför detta tjat om Norrland?”. Men han upptäckte även att hans egen blick riktades mot det som kunde uppfattas som misären och undergången. Det var en blick som förminskade de norrlänningar han ville skildra till enbart offer.

Det förändrades när han lämnade Stockholm och flyttade tillbaka till Norrland. Problemen, och glädjeämnena, blev inte längre endimensionellt abstrakta utan vardagligt konkreta.

I globaliseringens tid orkar man alltså inte längre bry sig så värst mycket om Norrland, och man har för längesedan tröttnat på tjatet om exploatering och hur alla vinster från naturrikedomarna gick norrlänningarna förbi. Medierna har uppmärksamheten riktad åt ett helt annat håll.

Det leder till, menar Tidholm, att landet i någon mån faller isär, men det skänker också en viss paradoxal frihet.

Om Norrland blivit för obetydligt både för media och marknadskrafter, kan det leda till en ny slags frihet. Man får vara ifred helt enkelt. Det påminner om det Norrland som existerade på medeltiden, då det åtminstone delvis var ett laglöst land som kungamakten inte kunde kontrollera. Något nytt som i skuggan växer fram på globaliseringens bakgårdar.

Anders Öhman