Mellan Nobel och August tar Nils Pennlert en titt på det litterära prisets anatomi; där festens stjärna, den prisade författaren, mest framstår som en ursäkt för att sprida galaglans och pr för ett företag eller en organisation.

I Mina priser, som kom ut i svensk översättning i fjol, berättar författaren Thomas Bernhard (bilden) om de litterära priser som han har tilldelats genom åren. Till exempel den österrikiska vetenskapsakademiens prestigefyllda Grillparzerpris: Thomas Bernhard har köpt en ny kostym dagen till ära och anländer till banketten i sällskap av sin gamla moster. Men trots att han är festens själva orsak, tar ingen notis om honom. Först när prisceremonin ska börja upptäcker man att pristagaren har slagit sig ner mitt i salongen i stället för längst fram, där de celebra gästerna ska sitta. Akademiens ordförande blir tvungen att personligen be Thomas Bernhard flytta på sig innan ceremonin kan dra igång.

Så följer festtalen, föredragen, musikstyckena av Beethoven och Mozart innan det återigen är dags att mingla. Och än en gång finner sig författaren vara osynlig inför ministern och de andra högdjuren; han drar sig obemärkt undan till en restaurang i närheten, där han i sällskap av några goda vänner intar en sen middag.

Nu vet vi inte om det är exakt så här det gick till – när Bernhard skriver om samma episod i Wittgensteins brorson är handlingsförloppet något annorlunda – men i vilket fall som helst är det en mycket roande genomlysning av det litterära prisets anatomi; där festens stjärna, den prisade författaren, mest framstår som en ursäkt för att sprida galaglans och pr för ett företag eller en organisation.

När vi nu befinner oss mellan de två största litteraturpriserna i Sverige, Nobelpriset och Augustpriset, finns det också anledning att reflektera över vad ett litterärt priset egentligen är.

Enligt James F English, författare till The Economy of Prestige, är den snabba tillväxten av kulturella priser under 1900-talet ”en av de stora oskrivna historierna i det moderna kulturlivet” och samtidigt ett fenomen som rör varje aspekt av vår kultur, ”från klassisk musik till tatueringskonst, hårstyling och matfotografi”.

Det litterära priset kan, för att tala med sociologen Daniel J Boorstin, beskrivas som en pseudohändelse, det vill säga en händelse som inte har något värde i sig utan vars främsta syfte är att reproduceras i media och olika pr-kanaler. Som alla pseudohändelser bygger priset på medias oreserverade engagemang. Det spelar egentligen ingen roll hur engagemanget ser ut, menar English, och som exempel tar han Booker-priset, Englands största litteraturpris, vars rykte vilar på några skandalomsusade år under 1970-talet; bland annat då vinnaren John Berger skällde ut prisets huvudsponsor mitt framför ögonen på ett samlat pressuppbåd.

När svenska medier anklagar Svenska Akademien för korruption är det heller ingen kritik av priset i sig, utan tvärtom ett slags omsorg om dess upphöjda position i vårt kulturliv. Att däremot reflektera över priset som fenomen är inte särskilt vanligt, trots att priser måste vara det effektivaste sättet att utöva makt på det kulturella fältet i dag. Ett tecken på detta är ju att priser alstrar nya priser i en ständigt pågående kamp om uppmärksamheten. Enligt James F English dyker det upp ett nytt amerikanskt kulturpris var sjätte timme. Enligt litteraturvetaren Jerry Määttä ligger antalet svenska litteraturpriser någonstans kring 140 stycken – lågt räknat. Ibland dyker det upp de som inte vill spela med.

När Augustpriset delades ut för andra gången vägrade Lars Ahlin och Olof Lagercrantz delta i prisceremonin, ja såvida de inte på förhand fick veta om de hade vunnit. Bonniers fick därför parkera en limousin utanför varje adress för att snabbt kunna köra vinnaren till Galärvarvet på Djurgården. En halvhjärtad protest kan tyckas, men mer kan man väl inte kräva när det kulturella bidragssystemet ser ut som det gör. Och många skulle förstås hävda att priset är priset för att försvara litteraturens ställning.

Thomas Bernhard hade förresten inga betänkligheter mot att ta emot de priser han tilldelades. ”Jag är inte villig att avvisa tjugofemtusen schilling, jag är penninghungrig, jag har ingen karaktär, jag är själv ett svin”, skriver han i Mina priser. Därför kom det som en kalldusch när en av hans vänner, under middagen efter utdelningen av Grillparzerpriset, frågade hur mycket prissumman var på, och Thomas Bernhard slogs av den förskräckliga insikten: inte en schilling.

Nils Pennlert