Varför utsätter vi oss för skräck när det borde vara vår instinkt att fly från det som skrämmer oss? VK redde ut frågetecknen med skräckforskaren Jonas Danielsson.

Mer i tidningen

"Just inom hårdrocken och dess förgreningar har det mörka frodats synnerligen väl. "

VK:s Johan Paulin resonerar kring hårdrockens kärleksrelation till skräckestetik i fredagens VK. Där kan du även läsa om olika former av skräckhårdrock. 

Jonas Danielsson har forskat om skräckfilm, drivit en skräckbutik och arrangerar en årlig skräckfilmsfestival. Han menar att skräckfilm inte gör oss rädda på samma sätt som verklighetens riktiga faror.

- Jag tror att vi upplever en form av rädsla, men det här är en rädsla som man vet att man kan stänga av, blunda för eller bara gå ifrån, säger Jonas Danielsson, till vardags universitetslektor i etnologi vid Umeå universitet.

Synen på skräckfilm är också olika för alla – vissa tycker att det är kittlande och kul, andra gömmer sig bakom kudden eller undviker filmerna helt. Skräckfilm kan rent framkalla ångest hos vissa.

- När man tittar på skräckfilm blir man inte rädd på riktigt. Och om man blir rädd på riktigt av skräckfilm så tittar man inte heller på det. Det blir för ångestfyllt, säger han.

 

Jonas Danielssons fem bästa skräckfilmstips: 

  1. Dr Caligaris kabinett (1920). ”Stumfilmsklassiker som känns modern.”
  2. Night of the living dead (1968). ”Den ultimata zombierullen.”
  3. Suspiria (1977). ”Blandar psykologisk och fysisk skräck, helt perfekt.”
  4. The Devil’s Rejects (2005). ”Vågar vara rå och är exakt vad den själv vill.”
  5. Santa Sangre (1989). ”Intellektuell, blodig och surrealistisk på samma gång.”

Läs en längre intervju med Jonas Danielsson, där han resonerar kring dagens mycket våldsamma skräckfilmer och hur det påverkar oss, i fredagens VK. VK går att köpa som e-tidning här.

Kommentera! Vad är ditt värsta skräckfilmsminne?