Francis Ford Coppola sa en gång i tiden att en dag kommer en liten fet flicka i Ohio att bli den nya Mozart och göra en vacker film med sin pappas videokamera, och först då blir film en konstform på riktigt.

Han menade att ett medium blir en konstform först när det blir tillgängligt för vem som helst.

Jag har ofta beklagat mig över att man på konserter i dag ser nästan mer systemkameror än händer i luften, det har för mig varit svårt att förstå att man låter upplevelsen där och då stå tillbaka för bevarandet av upplevelsen till senare. Innan Youtubes uppkomst fanns mest konsertmaterial inspelat från ZTV-liknande påhitt ute på nätet, men i dag kan den sökglade hitta videoinspelningar från nästan vilken konsert som helst. I filmbranschen är det långt kvar, men vad gäller konsertvideo har Coppolas framtidsvision faktiskt blivit verklighet.

I Youtube-användaren Mfc172:s kanal finns hundratals videoklipp från konserter. Bakom användarnamnet finns amerikanen Al Grain. När jag kontaktar honom visar han sig vara en musikälskande 32-åring som jobbar som förman på byggen. Alla gillar inte hans envetna filmande; på ett klipp menar en kommentator att han förstört en hel spelning med sin kamera.

Tidigt 2010 utannonserades det att bandet My Morning Jacket i oktober samma år skulle spela sina då fem släppta album i sin helhet under fem kvällar på Terminal 5 i New York. Den tredje kvällen spelade man albumet It still moves, bandets första på storbolag och produktionsmässigt ett rejält kliv framåt. I publiken fanns Al. Fem låtar in i konserten den 21 oktober 2010 är han inte längre Al Grain eller Mfc172, han är den lilla feta flickan från Ohio.

Vad som hände när bandet började spela One big holiday är svårt att förstå. Al stod mitt i publiken, något till vänster om scenen, men fångade med sin kamera något som inget officiellt släpp jag hört eller sett någonsin fångat. Det framstår som noga regisserat, som att varje sekund av oskärpa, hyttande med näven och kameraskak är planerat och utfört av proffs, men det är bara Al och hans kamera mitt i ett publikhav på 3 000 personer. En rockmusikens perfekta storm. Ingen av bandets liveskivor kommer i närheten.

Klippet har bara setts lite över 1 000 gånger och verkar inte betyda särskilt mycket för Al. Men jag kommer aldrig att klaga på alla kameror på en konsert igen.

Simon Österhof