Umeåbandet Plectors sista giv är en av skivorna som recenseras i VK denna vecka.

 

Plector – Punishment day

Discouraged records

Betyg: 3

Visst är det ironiskt, Plectors svanesång visar sig vara deras bästa giv. Men det kanske finns en förklaring i att tiden det tagit för Umeåtrion att förfina sitt sound samtidigt har varit tiden som sugit musten och spelglädjen ur dem. Hur som helst är det synd att det inte blir någon tredje platta eftersom Punishment day bjuder på en välkomponerad och svängig hybrid av death, thrash och modern metal á la Lamb of god. En del av övergångarna mellan riff känns fortfarande lite klumpiga, men när det vill sig svänger det rejält.

Johan Paulin

 

Bo Kaspers Orkester – Du borde tycka om mig

Sony

Betyg: 3

Trevligt är ett ord som länge förknippats med Bo Kaspers Orkester, och som genom Solsidan blivit synonymt med parmiddagsmusik. Frågan är om det inte är dags att släppa det epitetet nu.

Bandet har denna gång överlåtit producentrollen till Christian Waltz som skapar en modern ljudbild ovanpå den jazzpop som fortfarande präglar sångerna i grunden. Pianovisan Snart kommer natten, eftertänksamma Festen och Länge upp i bergen (med den tydligt inflikade Mad Men-vinjetten) är höjdpunkter på en visserligen experimentfylld men låtmässigt ojämn skiva från den i år 20-årsjubilerande kvartetten.

Anders Samuelsson

 

Neil Young & Crazy Horse – Psychedelic pill

Reprise, 2 cd

Betyg: 4

Det ska sägas omedelbart – Pillret är inte en platta för den som vill ha snabba skiftningar i tillvaron. Här är det fråga om flera utdragna spår, inledande Driftin back ligger på närmare en halvtimmes speltid med lååånga, plågade gitarrsolon. Så underbar att man får tårar i ögonen, om du frågar mig. Ett par andra spår ligger på drygt kvarten vardera, sprängfyllda av ömsinta taggtrådssolon och texter med berättelser och frågor om tillvaron. Neil Youngs fans känner igen gubben, andra kan utan vidare dras med i karusellen av Pillret.

Staffan Westfal

 

Mando Diao – Infruset

Columbia/Sony

Betyg: 4

Det integritetsstarka dalabandet fick smak för Fröding efter att Gustaf Norén tillfrågats om att tonsätta en dikt till fjolårets 100-årsjubileum av skalden. Infruset är en vacker samling i blå, violetta och dimgrå toner med svart flor. Barfota på barriga stigar strövar rockbandet nyfiket i det svenskaste av svenska. I ungdomen och Strövtåg i hembygden fångar mig omedelbart, men hela flödet känns självklart. Vackert och okonstlat letar det sig raka vägen in i hjärteroten. Infruset är musikanteri på hög nivå som växer för varje lyssning. Modigt och helt rätt.

Erica Sjöström Pontusson

 

Noonie Bao – I am Noonie Bao

Hybris

Betyg: 3

Lite poppigare än Lykke Li och med ett gott öga till Kate Bush. Så skulle man kunna beskriva Noonie Bao, tidigare framgångsrik låtskrivare som nu träder fram som artist till tonerna av hyllningar och hajp från alla håll och kanter. Det här ska vara höstens stora svenska debut. Och visst är hon på god väg att bli något stort. Noonie Bao och producenten Linus Wiklund har en lekfullhet i sättet att skriva musik, där lager på lager verkar ha snickrats på allt eftersom. Det skapar en vidsträckt och spännande, oförutsägbar ljudbild i låtar som Do you still care?, The game och Bodywork lover.
Jag läste att det beror på att Noonie Bao oftast nynnar och sjunger fram låtarna eftersom hon inte kan spela instrument så bra – tänk att den bristen gör att plattan låter så bra.
På många sätt kan man jämföra Noonie Bao med Niki & The Dove, samma direkta popkänsla även om någon Enya-flirt här och där känns lite fel.
Mikael Forsell/TT Spektra