Den lettiske konstnären Kaspars Liegalvis etablerar en ny valuta på Umeås konstekonomiska och kulturpolitiska marknad.

Konst

Kaspars Liegalvis
Dobiks - nonconvertable culture currency
Visas till 16 november
Verkligheten

Vad göra som konstnär i en kulturpolitisk verklighet som blir allt mer marknadsanpassad? Motstånd? Ja, så har väl gjorts i alla tider och funkar väl till en viss gräns – men när det inte längre räcker, när pengarna tar slut och entreprenörsandan falnar?

Ja – kanske som den lettiske konstnären Kaspars Liegalvis – infiltrera det system som bryter ner och använda dess metoder i omvänd riktning. Kort sagt, inrätta en egen valuta och låta sedelpressarna börja rulla.

På galleri- och projektrummet Verkligheten inrättades i fredags en av flera planerade baser för arbetet när Liegalvis öppnade utställningen som introducerar projektet med kulturvalutan Dobiks i Umeå. Gästspelet ingår i Verklighetens 2014-projekt Survival Kit och Kaspar Liegalvis är den tredje av lettiska konstnärer Verkligheten under det senaste året bjudit in med sikte på gemensamma konstprojekt mellan Umeå och kulturhuvudstadssystern Riga.

Fröet, bokstavligt talat, till kulturvalutan såddes under förra årets konstnärsmässa Supermarket i Stockholm, då Kaspars Liegalvis tillsammans med kollegan Laura Prikule köpte loss 600 idéer av mässbesökarna, via symboliskt planterade frön med nedtecknade meddelanden.

Priset; 5 Dobiks per idé, pengar som besökarna i framtiden, om systemet vinner laga kraft, kommer att kunna använda som inträde till museer, konserter eller medlemsavgift till institutioner och aktörer som erkänt valutan, eller som betalning för kultur köpt av konstnärer som inte får rättmätigt betalt för sitt arbete. Underförstått; merparten av de verksamma inom kulturarbetarfältet.

I Umeå är det inte idéer utan väckarklockor som kan säljas mot ersättning i kulturvaluta.Varje inlämnad klocka ger 20 Dobiks som kan komma att bli användbara för kulturköp framöver; på Verkligheten förs diskussioner med lokala arrangörer om att inrätta systemet på prov i Umeås kulturliv.

Klockorna som köps in blir arbetsmaterial för det ljudverk Kaspars planerar genomföra i Budapest framöver, dit nästa steg tas i valutans introduktionsturné genom Europa.

Med rötter i såväl experimentell och smal performancekonst – i fria projekt helt utan budget – som i reklamvärlden, bland annat som avantgardistisk modefotograf i den glassiga magasinbranschen, är Kaspars Liegevals en konstnär med blick och känsla för både entreprenörens och konstvärldens särskilda livsvillkor. Det, tänker jag, lite svartsynt, är en komposition av egenskaper som borgar för god överlevnad i en konstnärsverklighet som kräver viss förklädnad då och då.

Till asfaltblommor bland konstnärer hör väl rent krasst i dag dem som likt Kaspars Liegelvals ledigt rör sig över genrerna; själv har han utfört allt från textilverk, hennatatueringar och porträtt ute på gatorna, installation utom och inom de traditionella gallerirummen. Konsten i konsten, enligt hans filosofi som förkunnades vid det Artist talk han höll dagarna före vernissagen, är att kunna utföra sprången mellan uttrycken, de galna sakerna och ändå bevara kreativiteten.

På Verkligheten presenteras via väggtexter hur den nya valutan – CC kallad i projektet, där Dobiks bara är en av tänkbara framtida kulturvalutor – steg för steg ska etableras. Det finns en befriande seriositet i anslaget, av den sort man ofta finner vara kännetecknande för just dem som når framgång med innovationer. Detta är ingen metaforisk kommentar till kapitalismens klor om själen, inget ”konstprojekt”, utan på riktigt. Och med en idé presenterad utan ironisk underskruv funkar tricket; lanseringen framstår som fullt rimlig och parallellerna blir tydliga mellan kulturvalutan och det förhärskande ekonomiska systemet.

Också världsekonomin byggs upp av imaginära värden, pengarna som flyter som ettor och nollor mellan krisande nationer är lika luftlätta i sin densitet som någonsin de kulturvärden Kaspars Liegevals föreslår handel med.

Skillnaden – och hela skillnaden – är förstås hur räntan på kapitalet av kulturvalutan till skillnad från faktiska pengar får direktverkan på människovärde och demokrati samt, det bästa, hur inga direktörsbonusar och uttag av jättevinster går att bygga in i systemet.

Det blir roligt att följa kulturvalutans etableringsförsök. Oavsett utfall är det inspirerande att följa den konst som söker sig vägar att parasitera på den samhällskropp där livsvillkoren bestäms av andra.

Och namnet då – Dobiks? Jo, berättar Kaspars, kulturvalutans titel är hämtad från Totaldobe Art Centre i Riga, där Liegalvis är konstnärlig ledare.

Konstcentrets namn tvingades fram när det tidigare namnlösa kollektivet avkrävdes en titel och valet till sist föll på det polska ordet dobe (ungefär ”bra”), efter att ha valt bort lettiska (modersmålet och för tyngt av betydelser), ryska (för politiskt) och engelska (för populärkulturellt), som gavs prefixet total.

Totaldobe alltså – ”totally good”, konstaterar Kaspars Liegelvals.

Sara Meidell