En fattigdomsdebatt har dykt upp i kölvattnet av Susanna Alakoskis självbiografiska bok Oktober i fattigsverige och Gabriela Pichlers film Äta, Sova, Dö. Om hur klassklyftorna vidgas och cementeras medan de fattiga förblir mer eller mindre ansiktslösa.

Patrik Lundberg på Helsingborgs Dagblad skrev i tisdags en krönika om sin egen uppväxt med en fattig mamma som hade svårt att få pengarna att räcka till för julklappar.

Liksom Alakoski menar han att det finns människor i medelklassen som värjer sig mot fattigdomsskildringar av dagens Sverige. ”När de läser siffrorna tar de inte in dem. I stället börjar de prata om barnen i Afrika”.
Här finns kanske en orsak till varför fattigsverige är så osynliggjord.

Inte nog med att medelklassens göranden och låtanden nästan helt dominerar den svenska offentligheten och de fattiga förblir anonyma. Inte nog med att skammen över att vara fattig gör att många är tysta. Delar av medelklassen relativiserar problematiken till den gräns att deras existens förnekas.

Men de flesta i Sverige bor inte på Solsidan och även de som gör det kan nog, om de bara vill, med egna ögon se hur illa ställt det är i dag och att maskorna i skyddsnäten är stora.

De hemlösa, de utförsäkrade eller som på andra sätt fallit igenom har helt enkelt blivit så många att vi ser dem dagligen på gatorna, har dem i bekantskapskretsen och så vidare.

När Svensk Fastighetsförmedling nu presenterar sin nya bobarometer så visar det sig följaktligen att, alla krigsrubriker till trots, det inte är stigande räntekostnader eller amorteringskrav som oroar Svensson mest. Nej, det är arbetslöshet och långtidssjukskrivning.

Konsumtionen är i det moderna överflödssamhället knuten till identiteten på ett helt annat sätt än förr och knapphet stavas nästan alltid utanförskap. För den fattige kan julklappar få en helt annan betydelse än för den rike.

För de som inte har fasta jobb och bra boenden kan konsumtion också fungera som kompensation. För en överläkare med paradboning i city har sällan samma krav på sig att köpa vissa klädesmärken till ungarna som en ensamstående och arbetslös förälder i en etta i en fattig förort.

De fattiga vuxnas egen konsumtion är däremot ofta knuten till skuldkänslor. Ibland undviker man helt och hållet vissa situationer för att slippa konsumera. Kanske åker man inte på släktsammankomster och födelsedagskalas för att det förväntas att man tar med sig presenter och nästa gång blir det måhända ens egen tur att bjuda.

Det är också dyrt att vara fattig. Krediterna är sämre och de med fast jobb får via sina anställningar ofta bättre erbjudanden som exempelvis abonnemang på mobiltelefoner, hemdatorer och gymkort. För de som inte har bil är ofta lågprisvaruhusen inte ett alternativ. Så dagligvaror blir ofta till ordinarie pris och kapitalvaror, tack vare ofördelaktiga avbetalningar, för ännu mer.

Patrik Lundberg berättar i sin krönika att han trots allt fick julklappar varje år. För vid den här tiden på året brukade hans mamma gå till banken för att låna pengar till årets traditionsenliga stora köpfest.

Stefan Bergmark