Gunnar Eriksson har varit med om mycket i sitt nu hundraåriga liv. Det går inte att undvika att imponeras av hans minne och levnadsglädje. – Jag skriver mycket för att hålla igång hjärnan, berättar Gunnar.

Det är inte alla hundraåringar som själv gör sina inköp och som bär in ved för att kunna elda i kaminen. Det är heller inte alla hundraåringar som har ett minne att förundras över.

- Minnet är fantastiskt bra, visst det börjar ge sig lite men än har jag många hållhakar på folk, säger han och skrattar.

Den tredje november 1912 föddes Gunnar Eriksson i en liten sågstuga i Järvsösocken i Hälsningland. Gunnars far var inkallad en stor del av hans första levnadsår. Det är inte förrän hans föräldrar gifte sig 1920 som han har minnesbilder från sin far.

- De var gifta i tre år men sedan smittades han av TBC. Den värsta dagen i mitt liv var när vi stod på kyrkogården och pappa sänktes ned i jorden. Mamma blev änka med två barn och det var ju han som försörjt oss, då var det mycket oro inför framtiden.

Sålde fisk för brödfödan

Gunnar beskriver de efterföljande åren som väldigt tuffa. Familjen levde fattigt och för att dra sitt strå till stacken gick han ofta och fiskade för att sedan sälja fisk till gårdarna i närheten.

Den 22 januari 1941 blev Gunnar inkallad men som samvetsöm vägrade han att bära både vapen och uniform.

- Efter många om och men blev det kokvagnen för mig. Det var dock ingen höjdare att stycka djur och laga mat i 30 minusgrader.

Gunnar inledde sin yrkesbana som ladugårdskarl och några år senare tog gifte han sig med Stina Karlsson och de tog över hennes föräldrars bondgård i Västermosocken i Sörmland. Stina avled i cancer 1989 men innan dess hade paret varit gifta i 45 år och fått två söner och en dotter tillsammans.

Elva år senare flyttade Gunnar upp till Slussfors för att leva tillsammans med Anna Karlsson.

Gifte om sig som 88-åring

- Anna var änka efter Verner Karlsson som var inkallad samtidigt som mig. Vi hade brevväxlat i några år och i juli 2000 gifte vi oss. Det var häftigt att gifta om sig som 88-åring.

I dag lever Gunnar och Anna i en enplansvilla bakom mataffären i Slussfors.

- Det är så charmigt och tryggt att bo i Slussfors. Här tar vi hand om varandra och försöker hjälpas åt.

Trots att Gunnar trivs bra finns det något han saknar.

- Jag saknar verkligen sädesfälten som finns söderut. Det är en speciell känsla att se vackra sädesfält. Här finns det mest bara skog men den är vacker den med.

Hjärtattack i höstas

Gunnar Eriksson är en pigg och glad person som uppskattar livet.

- Jag är gynnad på det sättet men det var på håret för ett tag sedan. Jag drabbades av en stor hjärtattack i höstas men tack vare fantastisk vård på Lycksele lasarett klarade jag mig. Nu hoppas jag att jag får fortsätta leva livet ett tag till.

Födelsedagen firas i kyrkan i Slussfors på lördag och närmare 100 personer väntas komma dit och uppvakta Gunnar.

- Det ska bli fantastiskt roligt att träffa alla, säger han.