Inger Wikström Lindgren om minnesvärda intervjusituationer: Plötsligt stannade tiden i sitt lopp, det kändes som om det var i går och att det var jag som satt i intervjustolen i stället för Cecilia Bodström, att det var jag som liksom många gånger förr ställde frågor till favoriten under flera år; den ständigt sansade, samlade, distinkta, i alla de roller han hade – Kjell Olof Feldt.

Så blir det nämligen efter ett långt journalistliv, man får sina favoritobjekt i olika genrer; de som har svaren och vågar ge dem, de som ser ur en helhetsvinkel, de som uppskattar genomtänkta frågor, de man kan samspela med och sträva efter bästa resultat – för lyssnares och läsares skull. Och för sin egen.

De som vågar göra utvikningar och till exempel – i vetskap om att lyssnarna är finlandssvenska – berättar om krigsåren, då något slags ångbåt låg vid kajen i Holmsund, befolkad av två finländska familjer som väntade på krigets slut och till exempel fick tiden att gå genom att meta.

Där kom pojken Kjell-Olof, uppvuxen i Holmsund, in i bilden som försäljare av metmask.

En gång, vid ett besök i det Feldtska hemmet, snusade familjens lilla västgötaspets, lätt morrande kring mina fötter.
- Den känner kanske varghundsdoft, sade jag.
Kjell-Olof Feldt stirrade på mig.
- Har du en irländsk varghund? Är det du som skriver om den i Svenska Dagbladet? Vad skall Birgitta säga??
Vi steg båda i varandras aktning.

Cirka ett halv år efter min flytt till Sverige våren 1979 blev jag kontaktad av Hufvudstadsbladet i Helsingfors med ett erbjudande om korrespondentkontrakt.
Dum den som inte accepterade.
- Vad kan du tänka dig att börja med? frågade en något skeptisk redaktionssekreterare.
- Tja, sade jag, varför inte en partiledarrunda?
Lätt förvånat mummel och acceptans.
Detta var vid tiden för Thorbjörn Fälldins så kallade andra regering. Det naturliga var onekligen att börja med honom. Eller snarare hans pressekreterare – småningom insåg jag att statsministern inte hade fler än en – denna första gång bad han mig dröja ett ögonblick och återkom med beskedet att:
- Thorbjörn säger att det går bra i morgon, om du kan komma vid tvåtiden.
En blandad lätt doft av nykokt kaffe och piprök mötte följande dag i statsministerrummet med strålande utsikt över sol och vatten.
Samtalet inleddes med litet typiskt fälldinhummande, men när han insåg att min avsikt på intet sätt var ond; jag var inte där för att försöka sätta krokben vare sig för honom eller hans gärning, fick jag veta både det ena och det andra.

Vi återsågs flera gånger på tjänstens vägnar, den sista gången under mitt andra besök på gården i Ramvik i Ångermanland, från vars kök Sverige ett tag i stort sett styrdes och pressbilar ringlade som pärlband längs den vackra vägen.
Icke så denna gång, Fälldin var vid det laget bortkuppad från ledarskapet i Centern och stod i begrepp att fylla 65 och jag som då jobbade på Svenska Dagbladet, anhöll om en jubilarintervju.

Efter viss tvekan sade han att något sådant hade han inte tänkt sig,”men när det är du som frågar …”
Hederslegionen flammade på mitt bröst.

Det blev ett bra samtal, efter att den tidigare statsministern först kokade kaffe och bjöd på Ambrosiakaka och frågade om jag märke att de möblerat om i det en gång så kända köket.

Näste man till rakning i den första partiledarrundan var Olof Palme, galant och charmerande när han tog emot, men, märktes det ganska snart, i grund och botten mycket förbittrad över rollen i opposition.
- Se där, sade han argt och pekade bakåt mot sin bokhylla, fylld av allsköns pärmar, skuggbudgetar och lagförslag och Gud vet allt vad!

Sade Palme, drog upp fötterna från golvet, slog armarna om knäna och började snurra på stolen, medan han fortsatte att tala – ömsom till bokhyllan och ömsom till mig. Jag för min del var mycket tacksam över att detta inte var en intervju för radion. Då hade vi verkligen gungat på eterns vågor.
Småningom saktade farten, fötterna placerades på golvet och samtalet fortsatte som om inget hade hänt. Infallsrikt, upplysande.

Efter något år bytte jag bana och intervjuade aldrig mer Olof Palme, men när jag hann gick jag på partiets presskonferenser och kunde iaktta Palmes olika sätt att bemöta journalister, med påslagen charm eller djupaste allvar eller flödande retorik.

Även moderatledaren Gösta Bohman ingick i den första partiledarrundan, en sirlig gentleman, lättpratad, lättintervjuad, stolt över den gamla talmanstol han hade lyckats lägga beslag på och nu hade som arbetsstol, lätt tronande.
Bohman var ekonomiminister för tillfället och det blev mycket siffror hitåt och ditåt.

Jag bad att få ringa och läsa upp texten innan den gick till tidningen. Bohman tyckte idén var god och delade med lätt hand ut sitt direktnummer.

Väl hemma skrev jag med raska fingrar, ringde upp och fick genast svar vid första signalen. När jag läste upp en av mina uträkningar på basen av vårt samtal, blev det tyst i luren.

- Det här måste jag kolla med pojkarna, sade ekonomiministern, hänvisande till en grupp yngre medarbetare i vilken till exempel Carl Bildt ingick.

Vi tog farväl och jag fördjupade mig i ett annat manus, då telefonen plötsligt ringde igen.

- Hej det är Jösse, du hade rätt

- Jösse, tänkte jag en kort förvirrad sekund, vem i hela världen är Jösse, tills jag insåg att jag helt sonika hade blivit Jösse med Sveriges ekonomiminister.

Och dessutom hade rätt.

När Carl Bildt hade valts till partiledare efter Gösta Bohman fick jag på begäran audiens i ämbetsrummet i Riksdagen. Vi hade inte träffats förr, men när han svarat på några frågor och insåg att både ironi och satir var tillåtet, slängde han upp fötterna på det runda bord där vi satt, händerna bakom nacken och kroppen bakåtlutad mot ryggstödet.

Bitsk humor och självironi är inte något dåligt sätt att säga sanningar, det heller.

Vilket skulle visa sig under många senare möten, tacksamt noterade.

Inger Wikström Lindgren