Samtidigt som Miss Li sopade mattan med de andra deltagarna i Så mycket bättre på tv i lördags, och gjorde en smått övernaturligt bra version av Pugh Rogefeldts Här kommer natten, spelade den verkliga Miss Li på Sagateatern i Umeå.

Miss Li

Plats: Sagateatern.

Publik: Nästan fullsatt.

Bäst: Oh boy är oemotståndlig.

Sämst: Ljudet är för högt för en sittande konsert.

Betyg: 4

Hon spelade för, som hon själv kallar det, ”den riktiga publiken”. Pre-Så mycket bättre. Med tanke på låten hon framförde i TV 4 samtidigt är nog Linda Carlsson årets September eller Laleh med ett stort folkligt genombrott att vänta.

Att Miss Lis hjärta bankar för 70-tal, som Pughs musik, märks tydligt. I allt från den stormönstrade 70-talsklänningen hon har på sig till den bruna, mysiga vardagsrumstilen scenen fått, komplett med beige plyschgardiner och allt, samt hennes band som trots sin i rocksammanhang ringa ålder ser som något skönt 70-talsrockband.

Och så givetvis musiken. Även om Miss Lis stil är svårdefi-nierad så är en fot starkt förankrad i 70-talsmyllan med svirande orgel, svävande tvärflöjt och svängigt blås. Den andra i balkanljudande pianopop. Går det ens ihop? Tack vare en fin fingertoppskänsla för bra popmelodier lyckas Miss Li ypperligt med den tämligen unika kombinationen.

Hennes omfångsrika röst, som är allt från viskande och skör till ylande rockbrutta, och karismatiska utstrålning gör Miss Li till en riktigt spännande artist att bevittna live. Hennes ödmjuka och nästan barnsligt glada sätt förmedlar en charm som är snudd på omöjlig att värja sig ifrån. Samma med gitarristen och låtskrivarkollegan Sonny Boy Gustafsson som med bredbrättad hatt och skön närvaro gör otroliga danskonster med sina långa ben.

Men efter en stark inledning med driviga Plastic faces och skuttiga Golden retriever, och saxofonprydda Dancing the whole way home, består en del av konsertens mittparti av snarlika låtar i snarlikt tempo, som gör att konserten tappar en aning. När You could have it (so much better without me) sedan drar i gång ett otroligt tajt lirande är energin återigen på topp. Stundtals jammas det så hårt, och bandet är så lyhört och sammansvetsat, att jag tappar hakan. Som i den underbara poplåten Oh boy eller extranumret Bourgeois Shangri-La. Vid det här laget har öset på scen gett mig en enorm energiinjektion, med stark doft av 70-tal.

Även om jag skulle kunna gnälla på att publiken som kommer efter Så mycket bättre inte varit med från start, de är inte ”riktiga fans”, så låter jag bli. Miss Li är en fascinerande artist som förtjänar all extra uppmärksamhet hon kan få.

Evelina Burström