Monica Dominique låter aldrig händerna springa ifrån varandra. De är alltid liksom parallella och trots vackra broderier återvänder hon alltid till mittplan.

MUSIK

Monica Dominique / Palle Danielsson Duo
Idun

Jag har i åratal hört Monica Dominique i olika ensembler på tv. och gillat hur hon sätter in spännande accenter i andras spel, små fräcka avvikelser. Fan vad snyggt, har man kunnat säga.

Detsamma gäller om hennes framträdande i fullt format, det är detaljerna som är behållningen. Huvuddelen är annars ren tradition, man får känslan av Dominique är den ideala barpianisten. detta visar sig när hon framträder på duo med sin bror (visste ni det?) Palle Danielsson på bas på Iduns stora scen.

Jag ska tillstå att jag hade förberett mig genom att spela parets nyutgivna skiva Togetherness dagen innan. Till jämförelse ska jag säga att Iduns konsertflygel ägde en vackrare klang än på skivan, och att Danielssons basspel gick fram betydligt klarare i verkligheten, det sistnämnda en väsentlig fördel. Repertoaren var densamma, bortsett från Thielemans Bluesette som extranummer.

Monica Dominiques spel kännetecknas av att hon aldrig låter händerna springa ifrån varandra. De är alltid liksom parallella, vilket ger ett intryck av upprätt gång och evig balans. Trots vackra broderier återvänder hon alltid till mittplan och riskerar viss monotoni, inga utbrytningar ska liksom lyckas. Icke desto mindre är framförandet klart njutbart.

Att numren är tämligen välrepeterade i förväg, visar skivupplagan. Men stundens avvikelser finns, och jag föredrar bestämt hennes aktion i jämförelse med Bengt Hallbergs som vid fjolårets spelning på festivalen i var naken och ogarderad en enda sekund. Improvisation är en farofylld verksamhet, och lika livrädd som Hallberg inför ögonblickets bråddjup är hon inte.

Och Palle Danielssons mästerskap på kontrabasen kom storsyrran till vacker och lojal hjälp.

Gunnar Balgård