Efter mödosam bergsbestigning i form av 40 minuters spärreld belönas publiken – på toppen av berget spelar Kenny Garrett slutligen sopransax, tämligen avspänd.

MUSIK

Kenny Garret Quintet
Idun

Altsaxen Kenny Garrett är mest känd för en enda sak, att han spelade med Miles Davis tubaband vid återuppståndelsen i Montreux 1992. Han föreställde alltså Lee Konitz för en kväll. Inte nog med det: han var handplockad av Miles själv för uppgiften, och närmare en sorts ridderskap kan man ju knappast komma som jazzmusiker.

Men knappast längre från Lee Konitz heller. När Garrett med kamrater beträdde Iduns scen utsatte han publiken för långvarig belägring. Så sker ju inte sällan att musikanter gör för att skapa en bräsch och ta sig in i en konsert, och trumslagare McClenty Hunter agerade främste murbräcka. När spärrelden till sist upphörde efter fyrtio minuter kunde man plötsligt höra basisten tydligt och konstatera att denne var en utomordentlig instrumentalist. Dessförinnan hade det mest varit Garretts eftertryckliga linjer och repetitiva påståenden som gällt, plus pianisten Vernall Browns tonkaskader ur klaviaturens mittfält.

Jadå, trumslagaren var ett fenomen också han i sin flykt över kaggarna, och det var i första hand honom som Garrett konfrontativt utmanade i gruppens inre arbete. Men varför rådde denna uppjagade stämning?

Till sist, efter en timmes spelning, när allt stillnat så långt att batteristen bara nyttjade några lågmälda vispar, och Garrett synts åkalla någon högre makt i lokalen, fick jag misstanken att vi i själva verket övervarit en rituell föreställning med religiösa övertoner. Även John Coltrane hamnade ju till sist i sådant, så förebild finns. Efter mödosam bergsbestigning skulle vi belönas på en avsats av frid. Och på toppen av berget spelade Kenny Garrett slutligen sopransax, tämligen avspänd.

Gunnar Balgård