Jazzfestivalens Grand old man, gitarristen Pat Martino, bjöd på åka av från första stund till sista.

MUSIK

Pat Martino Trio
Studion 

Jazzfestivalens lördagsprogram bjöd även den på en Grand old man, sextioåttaårige gitarristen Pat Martino. Tillsammans med Pat Bianchi bakom en Hammond B3:a och Carmen Intorre på trummor, alltså en klassisk hammondbesättning även om det i det här fallet är gitarristen som står i centrum, blev det en allt annat än tam konsert.

Förutom de obligatoriska We are glad to be here blev det åtta låtar utan mellansnack plus några få innan extranummret. Jag gillar inte för mycket tugg från scenen men det här var ändå i minsta laget, någon information om låtnamn och kompositörer vill jag ändå ha.

Det blev det åka av från första till sista ton. Trion uppvisade enorma tekniska kunskaper liksom musikaliska, och att man spelat tillsammans förut var inte att ta miste på. Otroligt tajt och ständig kontakt, leenden mot varandra när något speciellt expierades och när en av dem i någon millisekund byggde för en särskild höjdpunkt var de andra genast där och högg.

Men en hel konsert med tekniskt tonsprut blev till slut för mycket för mina öron – jag hängde till slut inte med längre, varken i harmonik eller melodi.

Bästa låten var extranumret, en egen komposition tillika hommage till hammondikonen Jack McDuff, kallad Jack McTuff.

JAN WESTERLUND