Det ligger en molande känsla av undergång i The Schematics musik. Ensemblen målar upp ett mardrömslikt ljudlandskap med en lika bred akustisk som elektrisk grund.

MUSIK

The Schematics
Soundgarden

Det finns inga distinkta gränser mellan några stycken. Istället är det ett långsamt men konstant skiftande tillstånd som presenterar en invecklad form av konstmusik.

Spelningen är uppdelad i två stycken som förblir namnlösa. Kanske hade det varit svårt att ge dem klara rubriker. De följer inga tydliga mönster utan låter den improvisatoriska stilen vara kvartettens guide. Katt Hernandez violin och Erik Blennow Calälvs basklarinett är de enda akustiska instrumenten på scen. I deras möte med den ständigt formbara elektroniken bildas skrapiga, rosslande och vinande ljud.

En bit in på spelningen förs mina tankar mot en mätares utslag av radioaktivitet. Det finns något öde i bandets grepp, som en samling smala signaler som studsar mot väggarna. Musiken är konsekvent och det finns en grundbult i utförandet som alltid håller nere de ljud som möts på den tunna ytan ovanför helheten. En slags frijazz som härmar de röster man kan tänka sig höra från statiskt stjärnbrus.

Egentligen är det svårt att ringa in Schematics och stämpla dem. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Deras musik är i alla fall fascinerande. Men deras improvisatoriska natur gör konserten lite svårtillgänglig. Gapet mellan scen och publik är märkbart men förlåtligt. Svår musik är svår musik och vidare analyser känns överflödiga när bandet ändå lyckas med konsten att ruska om sin publik.

Carl Ahlström