Med uppskruvad och förfinad poesi låter Pontus Lidberg film möta scen i nya verket Within.

Dans

Within
Koreografi och scenografi: Pontus Lidberg
Kompositör: David Lang
Dansare: Gabrielle Lamb, Laura Mead, Adrian Danchig-Waring, Pontus Lidberg, Jens Weber
Teatern, Norrlandsoperan

Mer estetisk och poetisk än passionerad är i mitt tycke Pontus Lidbergs dansfilm Labyrinth Within – trots sitt tema, svartsjukedramat med dess inbyggda explosivitet. När filmen från 2010 nu fått scenisk ram och utbyggd form av New York-dansarna i Morphoses tillsammans med Lidberg själv, samt nyskriven musik av David Lang, är poesin från filmen både mer förfinad och mer uppskruvad – scenerna i det nya verket som låter film möta livedans hakar i varandra i en struktur byggd mera på form än på handlingsförlopp. Nu rör sig uppmärksamheten gärna mot det tekniskt skickligt vibrerande snarare än mot relationsdramats spänningsfält, en mera ordlös dramaturgi blottläggs vilket gynnar helheten.

Till Pontus Lidbergs stora kvaliteter hör utöver urstark teknik, hur han inte räds att arbeta symfoniskt, hur moment både i koreografi, ljus, musik och viss scenografi, får fläta in sig omlott i varandra till en stadig matta av uttryck. Dansarna liksom verket som helhet får arbeta i legato, inga vita fält och inga tysta glapp förekommer, utan vilan som bjuds är den som ges när vi följer den glödande strömmen av energi i verket.

Lidberg själv inleder med ett starkt solo, på det följer likaledes starka duetter och gruppsekvenser med hög laddning i framför allt de låga golvnära rörelserna. Imponerande är hur scen och film – på en duk som växlar mellan att vara projektionsyta och del i scenografin – med stor finess förs samman och mångfaldigar varandras uttryck, som i en spegelsal. Det är idel elegans och smidig styrka, mellan sekvenser med hav, skog och obebodda salar växer stor skönhet och balans fram som kvaliteter i egen rätt, befriande frigjorda från relationsdramats känslokoder.
När Labyrinth Within avslutar blir den med sitt både råare och mera mallade innehåll ett fast grepp om nacken på publiken; tekniskt klanderfri och med förfinad estetik brutallandar den det som lovande lyfte i första delen, det lite mera prövande steget.

Sara Meidell