Mike Manieri & Northern Lights gav en lysande konsert – komplicerat men vid ett koncentrerat lyssnande makalöst bra.

MUSIK

Mike Manieri & Northern Lights
Idun

Konserten börjar med något som kan liknas vid nutida konstmusik med legenden Mike Mainieris tremulerande på vibrafonen och Bugge Wesseltofts strängaspel på pianot. Arild Andersens kontrabas lägger sig i med ett fåtonigt ostinato. Allt hänger i luften, Bendik Hofsteds saxofon bryter in och Audun Kleives trummor lägger så en rytm som bildar inkörsporten till en låt med funken som golv.

Ny låt, ny stil och här blir det plats för ett bassolo med resten av bandet som åskådare. Korta snärtiga fraser, alltmer humor och efter varje figur tittar han upp på Mike med ett leende: vad sägs om den du?

Nästa nummer, återigen stilbyte, nu till den gamla schlagern Nature Boy där Wesseltoft ger en elektronisk introduktion, och när Hofsteds tur infaller kommer ett solo fyllt av lyrik. Wesseltoft återvänder, blandar pianospelet med längre och längre loopar, överger pianot och med sin loopstation i knät börjar han vrida sig, göra små hopp och krumbukter. Det blir nästan som en performance där musiken börjar med en banal barnviseliknande och hurtig melodi som efterhand utvecklas till grymhet och kaos.

Exit saxofon, piano och trummor. En mjuk duett mellan bas och vibrafon sprider sig som ett mjukt sommarmoln i salen, klangen ger minnen av MJQ och ett mycket, mycket vackert bassolo får kvällens längsta applåd.

Så, efter slutnummer med formidabelt trumsolo, till hälften melodiöst på tommarna, resten ett furiöst utnyttjande trumsetets alla resurser är den lysande konserten över, tyvärr med kraftigt decimerad publik.

Komplicerad och svårlyssnad musik? Kanske det, men ge den ett koncentrerat lyssnande och den är makalöst bra.

JAN WESTERLUND