Pierre Martin sammanfattar årets jazzfest: ”Spelglädje kallas det och är det som knyter samman de musiker som får tillträde till festivalen. Pappersprodukter göro sig ej besvär hit.”

Det kom ett tunt lager snö. Någon säger att det varit på musikfestival, där ordet jazz bara är kodspråk för bra musik i allmänhet.

En bra lagad måltid eller en väl programsatt festival handlar mer om hur ingredienserna blandas än vilket innehåll de har. För när bra råvaror tillagas på rätt sätt blir nästan vilken maträtt som helst en upplevelse.

Matutbudet på Umeå jazzfestival är visserligen magert. Och jag grämer mig varje år att jag missar ölfestivalen i Söderbärke som är samtidigt som Umeå jazzfestival. Men den musikaliska blandningen här är en tydlig kontrast till andra festivaler som satsar på extra allt och i bästa fall resulterar i ett vulgärt program.

Ibland finns den exotiska krydda som avgör resultatet mitt framför näsan. För vilken annan svensk festival skulle till exempel låta två, helt oexotiska, kontrabasister ta en av de bästa festivaltiderna? Även om det är mästerbasisterna Christian Spering och Palle Danielsson? Båda ständigt aktuella och nu i en duokonsert som framhäver de mer subtila skillnaderna i deras temperament.

Umeå Jazzfestival brukar komma med den första snön, omställning till vintertid och ett hopp om att det finns anledning att upptäcka ännu mer musik.

Det europeiska showcaseprojektet 12 points är mer än det typiska kulturprojektet. Du vet de där konstruktionerna som ser så bra ut på papper. För på kvaliteten märks att de unga jazzgrupperna från hela Europa inte valts på politiska meriter. Till exempel det brittiska Worldservice project är värda lite tid vid datorn om du är nyfiken på nyfiken jazz.

Ett annat lyssningstips utifrån festivalen är den norska pianotrion med det ovanliga soundet, In the country. Och Isabel Sörling som på kort tid blivit ett hett svenskt namn.

Ett av de roliga mötena i vimlet var med Kenny Garrett som, förutom att han spelar som en gudomlig maskin, måste vara en av de trevligaste musikerna som finns. Han hejar på alla som om vi känner varandra, och det känns nästan som att man gör det när man hör honom spela. Med siktet inställt på ett odefinierat mål spelar han med lika total övertygelse som om målet verkligen hade varit ett föremål. 2006 råkade jag träffa Garrett bakom scenen på Stockholms jazzfestival, han stod med sitt instrument i handen och även den gången började han genast småprata och berättade att han hoppades på att få jamma. Och efter sin spelning i lördags kunde han givetvis inte låta bli att hoppa in på ett par låtar hos den västafrikanska gruppen kring koraspelaren Ba Cissoko.

Spelglädje kallas det och är det som knyter samman de musiker som får tillträde till festivalen. Pappersprodukter göro sig ej besvär hit.

Det snöade några flingor på natten. Och jazzfestivalen gav hopp och energi in i vintertiden.

Pierre Martin