Duon Moco erbjuder i första hand underhållning – en performance där ljud möter kroppsspråk, ett kul koncept som drivs av improvisation och utveckling.

MUSIK

Moco
Soundgarden

Ett piano och en röst känns som en vedertagen konstellation i flertalet musikstilar. Duon Moco gör allt för att rasera och omkonstruera syftet med en sådan uppsättning. Casey Moirs intensiva röst höjer ribban när hon kombinerar en skarp sång med spontana utbrott av ljud och ord som lutar åt en förvirrad form av spoken word.

Naoko Sakatas piano bidrar med de få melodiska inslagen under konserten. Med låten Puls letar sig duon ner mot melodiösa fält. När vi får besöka de platserna sänks tempot. Pianots vackra klanger möter den skira rösten halvvägs och musiken får en klar och lätthanterlig inramning.

Men det är endast i korta episoder som tonerna följer ett lättsmält mönster. Med stycken som Mountains och Nowhere Nohow går inga melodier säkra. När som helst kan Moirs vassa röst punktera hela arrangemanget och leda in oss på en mer förvriden bana. Då hakar pianot på, och hand i hand skjuter de undan alla uttryck vi kan förvänta oss av en sådan här duo.

Men i den överväldigande bristen på melodier tar en vild palett av svåra ljud över, vilket inte alltid bjuder in lyssnaren till musikaliskt samförstånd. Den komplexa designen av klanger skapar en omtumlande upplevelse, vilket fungerar bra men hade kunnat vara effektivare om det funnits tydligare kontraster. Ljudbilden är så skarp och spelar så nära ytan att vi går miste om djupet. Därför finns heller inget som väger upp och bildar en balans. Duons musik välter över i en vasst klingande storm av ljud, som förvisso skapar reaktioner och därmed gör sitt jobb.

I slutändan är det dock underhållning som Moco erbjuder. En performance där ljud möter kroppsspråk. En akt där hip-hop möter opera. Det är ett kul koncept som drivs av improvisation och utveckling. Kanske måste de bara leta efter en tydligare form.

Carl Ahlström