Huset stod kvar. Jag var lite orolig innan, men trots ett tryck endast matchat av Bolt thrower pallade Scharinska villan den ogenomträngliga ljudväggen som är Meshuggahs signum.

Konsertfakta: Meshuggah

Plats: Scharinska
Publik: Fullt. 150 betalande och resten inbjudna.
Bäst: Den helt sinnessjuka samspeltheten. 
Sämst: Ingen The demon’s name is surveillance.
Betyg: 5 av 5

Jag var inte på Refuseds återföreningspelning i februari, men jag kan tänka mig att känslan hos publiken var densamma som i fredags. Vetskapen om att man är del av något historiskt syntes i folks ansikten och stämningen blev därefter; förväntansfull, taggad och otroligt positiv, och Meshuggah svek inte sin publik.

Med de inledande tonerna från de fruktansvärt nedstämda instrumenten exploderade Spanska salen i ett inferno av studsande kroppar och sjösjuka riff som kränger än här, än där, men aldrig ner i det navelskådande diket. För trots att det bjuds på en extrem musikalitet och låtar som tycks tagna från en annan planet blir det aldrig självhävdande titta-vad-jag-kan-onani av det hela.

Jag har till exempel inte en aning om hur Fredrik Thordendal lyckas få det att låta som att han spelar baklänges i introt till avslutande Dancers to a discordant system eller hur Tomas Haake orkar spela med sådan precision i hela Bleed, men till syvende och sist är wow-faktorn underordnat att det passar perfekt till respektive låt.
Det finns ett stenhårt groove i Meshuggahs musik som lyfter dem över banden de inspirerat. Förbandet Periphery må ha tre gitarrister men de lyckas ändå inte nå samma omedelbara toksväng, oavsett hur kompetenta musiker de är.

Även om Scharinskas scen är i minsta laget för en kvintett, kan jag inte låta bli att önska att bandet var lite mer aktiva. Visserligen finns risken att de skulle ramla av scen, men då skulle i alla fall inte allt ansvar för publikkontakt ligga på Jens Kidmans axlar. Karln är visserligen mer känd för sitt framskjutna underbett och märkliga scenmönster men på en liten intim konsert som den här blir det lite märkligt med ett mellansnack som mest består av ett vänligt ”Håll käften”.

Detta är dock en parentes i sammanhanget och mitt bestående minne av konserten är 60 minuters fantastisk musik av ett totalt unikt band i en unik miljö.

Johan Paulin