- Hedrande! säger årets hedersgäst, pianisten Harald Svensson, om utnämningen som var en total överraskning. Harald ”kan inget annat än musik”. Han har spelat i hela sitt liv, är självlärd på pianot som fanns i föräldrahemmet när han föddes men har också spelat valthorn och saxofon som ung. I dag är det klaviaturer som gäller.

Under årets festival dubblerar Harald, dels i gårdagskvällens konsert med Ann-Sofi Söderqvist Orchestra och dels med egna gruppen, Priming Orchestra, som spelar i morgon lördag.

Finns det något gemensamt med grupperna?

- Nej, säger Harald med ett skratt. Det är väldigt olika. Storbandet spelar Ann-Sofis musik, i Priming Orchestra är det i stort sett improviserat, mycket elektroniskt och mycket loopar – en mix mellan rytmik och ambience kan man säga.

Umeå är välbekant för årets hedersgäst, här har han spelat många gånger såväl på Jazzklubben som på festivalen i olika konstellationer och senast (…) solopiano.

Du ger både solokonserter och spelar i band, är du en lagspelare eller solokille?

- Jag vet inte mer än att det är väldigt roligt att spela. Solo är utsatt och då tycker jag alltid att det är lite spännande. Jag skulle vilja ge fler solokonserter, jag ska försöka göra en ny soloskiva – det är över 20 år sen sist.

Uppladdningen inför festivalen har kanske inte varit den bästa men Harald verkar cool. Onsdagkvällens spelning i Smögen gjorde att han bara fick en timmes sömn innan resan mot Umeå påbörjades.

- Jag tycker om att vara i tid och fick kliva upp tidigt för att hinna med flyget. Men laddar gör jag aldrig. Man ska försöka förbereda sig så att man kan materialet, men annars gör jag inget särskilt. Och jag är aldrig nervös längre. Jag har inte samma prestige – det får bli som det blir, jag gör så gott jag kan, konstaterar Harald.

Han har precis landat i Umeå och bara hunnit upp på hotellrummet med sina prylar. Efter intervjun blir det en bit mat och rep följt av soundcheck och konsert. Harald är klädd i svart med röd skjorta under och lång svart skinnrock. Han sitter uppflugen på en vit hög stol och tittar ut genom fönstret när han funderar över intervjusvaren.

Komponerar gör Harald hemma på det nyinskaffade bruna pianot i flambjörk från 1935.

- Jag jobbar väldigt odisciplinerat, eller förresten inte så odisciplinerat, men jag har inget tålamod och det måste man ha när man komponerar musik. Jag vill alltid att det ska gå fort. Jag jobbar väldigt mycket med improvisationer och inspireras av soundet i gruppen jag skriver för.

Han gillar att gå och lyssna på livemusik, allt från konstmusik till frijazz, men hittar också en del roligt på Spotify och Youtube. Teater är annat som roar honom och litteratur. Harald läser mycket, nästan lite för mycket ibland, säger han.

Kan du uttrycka saker i musiken som inte kan sägas med ord?

- Det är svårt att svara på, det är två olika språk. För mig är musik abstraktion och som i så mycket annan konst är det mottagaren som tolkar. Musik handlar väldigt mycket om känslor. Men det jag vill är att leverera en slags upplevelse, att den som har varit och lyssnat bär med sig något som åtminstone stannar en stund. Ett avtryck.

När Harald övar spelar han gärna det han kallar ”random improvisationer”, något han aldrig spelat förut, en slags slumpartad musik som inte ska låta slumpartad, och så har han alltid gjort.

- Efter ett tag kan jag hitta nya toner och inkorporera det i min palett. Att spela ett instrument handlar väldigt mycket om att träna upp sitt muskelminne, jag försöker spela saker jag aldrig har spelat förut – på så sätt få jag ett större ordförråd, en vidare palett.

Vad betyder hedersgästutnämningen?

- Det vet jag inte än men förhoppningsvis att jag får lite uppmärksamhet, något som behövs i den här branschen. Det är roligt och jag känner mig uppmuntrad, det är bra för självförtroendet och gör att det är roligt att fortsätta.

Erica Sjöström Pontusson