Trumpetaren och kompositören Ann-Sofie Söderqvists förmåga att växla i storlek är omtalad och prisad – oavsett om hon skriver för små grupper och storband hyllas hon av både kritiker och publik.

När hon i dag gästar Umeå jazzfestival är det med ett band i stor skala: plats på scen i studion i kväll för 19-mannabandet Ann-Sofie Söderqvist Jazz Orchestra.

- Jag har en stark känsla av att musiken ska spegla livet. Alla aspekter och all dynamik behöver få rymmas; smärta, glädje, sorg och skönhet, säger Ann-Sofi Söderqvist på telefon inför resan norrut.

Med begrepp som emotionell effektivitet och med en hållning i arbetet av spanarens har Ann-Sofi Söderkvists kompositionsstil beskrivits. Själv är hon försiktigt tveksam till att alltför lättvindigt prata om intuition och känsla när hon pratar arbetsmetod – friheten och improvisationen som präglar hennes arbete är kvaliteter som balanserar på en grund av förvärvad kunskap över lång tid och erfarenhet från många års studier och som utövande musiker.

- Vad var det Mozart sa; det tog tio år att lära mig musiken och tio år att lära mig glömma den. Vad jag menar är att; kan man inte sitt instrument, i mitt fall orkestern, går det inte att vara fri.

Ann-Sofie Söderqvist är improvisationsmusiker i grunden, pappan, trumpetaren Stig Söderqvist såg till att jazzen var en basvara i föräldrahemmet. Men det var inte i toner utan ord som den unga Ann-Sofi föredrog att uttrycka sig, med siktet inställt på en författarkarriär. I tonåren började musiken trots det slå ut allt mer av andra intressen och studier vid folkhögskola följdes av utbildning vid Kungliga Musikhögskolan och en artistkarriär i grupper som Bernt Rosengrens storband, Änglaspel, Gugge Hedrenius Big Blues Band, Per Henrik Wallins tentett, Mats Holmqvists Stora Stygga och Hot Salsa. Vid millennieskiftet skedde ett byte av fokus för Ann-Sofi Söderqvist som då återvände till Kungliga Musikhögskolan för en utbildning i komposition.

- Det var ju relativt sent, i dag blir ju kompositörer allt yngre, och kommer i allt lägre grad från musikerkåren, utan går direkt till komposition. Det är en tydlig trend och vad det kommer att innebära för musiken får framtiden utvisa.

Viljan att berätta finns kvar hos Ann-Sofi Söderqvist och hon konstaterar att hon gärna håller sig till livets dramaturgi och dynamik i kompositionerna. Att jobba med narrativa undertexter i musiken var något Ann-Sofi Söderqvist fick tillfälle att göra som kompositör för Stockholms stadsteater där hon skrev teatermusik.

- Det blev mycket barnteater vilket var jätteroligt, här måste musiken vara talande men samtidigt förhålla sig till text och manus.

I dag är tiden till fullo uppbokad av det egna komponerandet, sedan Ann-Sofi Söderqvist 2002 valdes ut för att få statlig konstnärslön har arbetet samtidigt som det blivit både mer långsiktigt syftande också intensifierats.

- Jag blev väldigt tagen över utmärkelsen – det är oerhört mycket värt att kunna slappna av och planera långsiktigt och veta att man har en trygg grundnivå att stå på, säger Ann-Sofie som inte ger mycket för konstnärsromantiska idéer om det svältande geniet. Jag har nog aldrig jobbat så hårt som nu, säger hon.

Det egna spelandet finns på en stående önskelista över saker Ann-Sofi Söderqvist skulle vilja ha mer tid för, det finns en stor poäng i att kombinera eget improviserande med komponering menar hon.

- Det blir ju en form av ”instant composing” i det egna spelandet vilket är en god variation till de längre tankeförlopp och processer man måste ha i huvudet när man komponerar.

Efter kvällens besök på jazzfestivalen väntar framöver i höst bland annat inspelning av ny platta och en spelning på Fasching under SR:s Jazzkattgala.

Sara Meidell