Det är inte bara i sportens värld som rasistiska formuleringar dyker upp. Även inom jazzmusikens fält har de frodats och det gäller både om musiken och musikerna. Per Runesson tar ett svep genom en dyster del av jazzhistorien.

Det är inte bara i sportens värld som rasistiska formuleringar dyker upp. Även inom jazzmusikens fält har de frodats och det gäller både om musiken och musikerna. Vi hittar förfärliga åsikter hos såväl nöjesjournalister som seriösa tonsättare. Här är ett exempel från så pass sent som 1946, ur boken Jazzen anfaller: ”Man kan inte förstå jazzen utan att ta hänsyn till” att jazzen skapats av ”berusade negrer i bordellmiljö”. Författaren hette Erik Walles. Han lär ha kommit på bättre tankar senare.

Jazzen beskrivs i första hand i recensioner och faktaskrifter. I skönlitteraturen dyker den upp bara emellanåt och ett tidigt exempel är hos Erik Axel Karlfeldt 1927, Höstsonat med rader som är mera indirekta och antydande. ”Du dansar bleka ungdom/ sorgset låta/ din ukulele/ och din saxofon/ Du ungdom som jag älskar, jag vill gråta/ att se din dans; den slår mig som ett hån.” Ledord är här saxofon, den var liksom trumpeten och trummorna typiska för de här lite (eller mycket) nedlåtande passagerna när det rörde jazzmusik.

Fem år senare kom Pär Lagerkvists Bödeln där vi möter en orkester som spelar på en restaurant där samtliga gäster är nazister. Citat: ”Negerorkestern satte i igen med sin jazz”. Här är ”sin jazz” typiskt nedlåtande. Senare talas det om ”svartingen”. Orkestern kommer på kant med några i publiken när man propsar på en bit mat. I ett tumult som uppstår blir en av orkestermedlemmarna nedskjuten. Författaren sympatiserar med orkestern men har inget att säga som visar på något förstående för deras musik.

Jazzen kom för många att stå för modernitet och ungdom. Filmen Swing it magistern från 1940 är talande. Där står de konservativa kommunalnämndsgubbarna i sina svarta kostymer med väst för det traditionella medan den swinggillande unge magistern i slipover är med på noterna. Swingen är tidens melodi och hör västsidan till, främst det USA som kommer att segra i kriget några år senare och påverka vår livsstil.

Det kom en ström av filmer för ungdom och om ungdom på femtiotalet och där är jazzen en kil som delar i första hand generationerna. Den är ”ungdomens förförare”. I filmen Hon dansade en sommar, efter romanen Sommardansen, står den unge studenten från staden för den nya tiden och toleransen och mycket riktigt spelar han swing på orgeln hos den fördömande landsortsprästen.

Senare, in på femtiotalet och framåt kommer jazzen att ta plats hos författare som Pär Rådström, Beppe Wolgers, Petter Bergman, Stig Carlsson. Den kommer också att bilda bakgrund vid diktuppläsning, alltså jazz och poesi. Det är en genre man kan ifrågasätta. Antingen lyssnar man på musiken (ofta Chet Bakerbetonad trumpet) eller på orden, det ena eller det andra, eftersom båda arterna kräver koncentration.

Ett sorgligt kapitel är äldre recensioner av jazzkonserter. Här ett ruskigt exempel med redaktören Torgny Segerstedt, ironiskt nog känd anti-nazist. Han skriver om Louis Armstrong 1933: ”Med blodsprängda ögon och svängande armar vrålade han in något obegripligt i mikrofonen, ruskade på sin flodhästlekamen och råmade som en besatt”. I Aftonbladet skriver musikern Gösta Rybrant att konserten förde ett gott med sig. ”Den gjorde slut på den gamla tvisten om huruvida aporna har ett språk. Den som i går hörde Louis Armstrong föra sina hesa meningsutbyten med mikrofonen kan inte gärna betvivla den saken”. Och i Handelstidningen skrev tonsättaren Gösta Nystroem om ”herr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong”. Så talade den tidens kulturelit

Per Runesson