En särskild del av Europa

Rysslandskännaren Kristian Gerner sätter i en ny bok in Ryssland i ett europeiskt sammanhang – Olof Kleberg har läst och konstaterar att Ryssland må te sig som ”Öst”, sett med västeuropeiska ögon men i ett globalt perspektiv är Ryssland en del av Europa, om än med tydliga egna särdrag.

Han är kompromisslös i sina värderingar och formuleringar. Ett exempel:” I hemmet var det trångt och otrevligt och i samhället tomt Att arbeta samvetsgrant kom att uppfattas om inte som direkt skamligt så dock som sinnessvagt.”

Det är om Sovjetunionen det handlar. Och den som skriver är Kristian Gerner, professor i historia och kännare av Ryssland och Centraleuropa. Större delen av hans bok om Ryssland handlar om Sovjetunionen och arvet efter sovjetstaten. Gerner är mycket kritisk och kan belägga sin ståndpunkt med många precisa iakttagelser och resonemang.

Genom att dra paralleller till företeelser som vi i Västeuropa känner till skapar han tydlighet. Som när han beskriver den sovjetiska synen på pengar: rublerna var bara ett slags rikskuponger att användas för direkt konsumtion.

Undertiteln på hans bok, En europeisk civilisationshistoria, säger vad han vill förmedla.

Han sätter in Ryssland i ett europeiskt sammanhang – Ryssland må te sig som ”Öst”, sett med västeuropeiska ögon men i ett globalt perspektiv är Ryssland en del av Europa.

Naturligtvis med sina mycket speciella särdrag. Arvet från Bysans med den ortodoxa kyrkan, från den tvåhundrafemtioåriga mongoliska ockupationen och från det tsaristiska enväldet är tungt. Detta arv blev en grund för den sovjetiska diktaturen. Enväldet, terrorn, den folkliga underkastelsen – allt detta återfinns i Lenins och Stalins välde.

Men, menar Gerner, om man bara betonar detta arv hemfaller man åt historisk determinism, man ser inte alternativen och man frånkänner individerna ett ansvar.

Han pekar på att det fanns alternativ till bolsjevismen i revolutionerna 1905 och 1917. Mitt i det söndervittrande tsarväldet höll det på att växa fram en början till ett modernt, marknadsekonomiskt och kulturellt dynamiskt Ryssland. Han jämför, kanske väl optimistiskt, denna tid med Weimartidens Tyskland, ett försök att bryta ut samhället från ett auktoritärt förflutet.

Slutkapitlet, där Gerner, jämför Tysklands och Rysslands efterkrigshistoria, är mycket tänkvärt. Han drar paralleller mellan bolsjevism och nazism. Det första sovjetiska årtiondet, 1917-28, jämställer han med Hitlers första år, 1933-38: samma kulturella likriktning, militarisering av arbetet och upprustning. Nästa skede, stalinismens förtryck 1928-53 motsvarar Nazitysklands 1938-45, menar han.

Gerner drar parallellerna för långt – Nazitysklands programmatiska aggression och judeutrotning går inte att pressa in bland likheterna. Men förtryckets likgiltighet för mänskliga offer är densamma. Rysslands väg under 1900-talet är, som Gerner summerar, lika katastrofal som Tysklands.

Den stora skillnaden uppstår efter regimernas fall. Tyskland har med sin ”Vergangenheitsbewältigung”, den envetna uppgörelsen med det förflutna och betoningen av vars och ens ansvar, rensat upp och i stället förstärkt sin demokrati.

Ryssland genomförde aldrig en uppgörelse efter Sovjets fall. I stället blev Boris Jeltsins Ryssland en arvtagare till Sovjet, krigsinsatserna hyllades, offren fick visserligen upprättelse men utan att någon utpekades som skyldig, ett ansvar för var och en, som i Tyskland, kom inte på tal. Putin har som president byggt vidare och förstärkt denna inriktning.

Varken Tyskland eller Ryssland är ”normala” europeiska länder, hävdar Gerner, men Tyskland har gjort upp med sitt förflutna.

Större delen av boken handlar dock mer direkt om Ryssland. Först några rent historiska kapitel, även ett om Ukraina och Vitryssland, vilket kan behövas eftersom äldre rysk historia är okänd för så många. Övriga kapitel är tematiska och tar upp sådant som moderniseringen, judarna, kommunismen som religion, Gulag som konsekvens av planekonomin och Gorbatjovs roll, en nyttig ”förstörare”, menar Gerner.

Alla kapitel innehåller viktiga kunskaper om stort och smått, många referenser till både äldre och modern forskning och Gerners egna analyser. Lite störande är dock att boken uppenbarligen består av, åtminstone delvis, tidigare skrivna essäer. Detta gör att kopplingen mellan kapitlen inte alltid är så naturlig – och värre: att det uppstår upprepningar. Ibland förklaras en fråga först andra eller tredje gången den dyker upp. Ett exempel gäller forskarnas olika syn på Sovjet som antingen en totalt centralstyrd stat eller, enligt en ”revisionistisk” syn, en stat där beslut och terror skedde på lokal nivå. Numera, får vi till slut veta, är den vanliga uppfattningen att det var fråga om en ”totalitarism med folkligt stöd”.

Det hade varit intressant att få Gerners analys av den sovjetiska utbildnings- och forskningspolitiken, utrotningen av analfabetismen, spridningen av moderniseringen till Centralasien – frågor där sovjetstatens insatser är mindre entydigt negativa.

Men detta är randanmärkningar. Kristian Gerners bok, som livas upp av många egna pregnanta minnen från sovjetiska miljöer, är en upplevelse att läsa och en viktig kunskapskälla för alla som vill försöka förstå gårdagens och dagens Ryssland. Sovjetnostalgiker som Aftonbladets Åsa Linderborg har mycket att hämta här.

OLOF KLEBERG