Stanna en stund – ta en pannkaka till

Elin Ruuth: ”Det är på samma gång hänförande och bedrövande att återbesöka sin barndoms bilderböcker. I korta glimtar kan jag uppleva illustrationerna på samma sätt som jag gjorde som barn, då en bild av ett rum verkligen var ett rum att gå in i.”

Det brukar sägas att barndomen är kort, men det stämmer knappast i Alfons Åbergs fall. Redan 1972 framträdde han för första gången i God natt Alfons Åberg. Fyra år gammal, busig ibland och snäll ibland, fast besluten att inte somna.

Jag föddes 1986, samma år som den fjortonde boken om Alfons kom ut: Kalas, Alfons Åberg. Där firar Alfons sin sjätte födelsedag – i Gunilla Bergströms generellt sett realistiska bilderboksvärld åldras man alltså i inverterade hundår. Fast inte helt konsekvent.

Den som köper en Alfonsbok idag finner på baksidan en märkning: Stor-Alfons eller Lill-Alfons. Så blir karaktären äldre eller yngre beroende på vilket tema som avhandlas, och det lyssnande eller läsande barnet kan utvecklas parallellt med pojken i den bruna tröjan.

Jag minns när Alfons var stor. Jag tittade vördnadsfullt på bilderna där han med hjälp av pappans verktygslåda snickrade ihop en helt adekvat helikopter, uppenbarligen befann han sig åratal framför min egen motoriska och ingenjörsmässiga förmåga. Stor-kusinerna Bing och Benny var så stora att de nästan var vuxna. Sju och nio år, läser jag mig till såhär i efterhand.

Det är på samma gång hänförande och bedrövande att återbesöka sin barndoms bilderböcker. I korta glimtar kan jag uppleva illustrationerna på samma sätt som jag gjorde som barn, då en bild av ett rum verkligen var ett rum att gå in i.

När jag befinner mig i det perceptionsläget vet jag exakt hur det luktar i det Åbergska hemmet och hur Alfons känner sig när pappan inte går att hitta. På ett ordlöst men överväldigande känslomässigt plan vet jag dessutom att jag är omhändertagen, att jag snart ska serveras pannkakor med hallonsylt eller somna under ett påslakan prytt med tandborstande kaniner. Gränsen mellan litteratur och verklighet är, var, i det närmaste obefintlig. Så erinrar sig också en person i min närhet att han i barndomen rev sönder en speciell sida i Raska på, Alfons Åberg – när det i själva verket är Alfons som rivit sönder en boksida i fiktionen.

Det krävs bara en blinkning, en millimeters lutning av huvudet för att nuet och verkligheten ska komma ifatt. Minnesvärlden berövas allt sitt djup, kvar finns en tvådimensionell barnboksillustration att uppskatta eller avfärda i enlighet med rådande stilideal, genusmedvetenhet, klass- och etnicitetsperspektiv. Betyder det att, som det grymtas ibland, ”den politiska korrektheten har gått för långt”? Visst inte. Men kanske var det lite enklare för mig att läsa böcker innan jag kunde läsa.

Tidigare i höst utkom Skratta lagom! sa pappa Åberg. Det är, uträknat pekböcker, räkneböcker och andra kringverk, den tjugofemte i Alfons-serien. I en inledande dedikation skriver Bergström: ”Till minnet av min far () Den här sortens list tog han till 1950 i Göteborg, långt innan tv och datorer fanns.” Listen, som många kritiker har höjt på ögonbrynen åt, är att pappa Åberg lurar stor-kusinerna att han agar Alfons och Milla bakom stängda dörrar. ”Man får väl inte slå barn?” mumlar kusinerna ängsligt, och öppnar upp för ett angeläget samtal. Men pappa Åberg tycks inte speciellt intresserad av det. Och när Alfons och Milla på given signal börjar tjuta, och pappans handflata klatschar mot hud (i själva verket klappar han händer) – så trängs Bing och Benny vid nyckelhålet och fnissar. ”Hihi. Dom får smäll. Hör!”

Trots att pappa Åberg har bytt papperstidningen mot en dator med plattskärm, och trots att stor-kusinerna blivit med mobiltelefon och multi-space-amfibie-power-attack-jeep, känns denna bok mer daterad än den fyrtioåriga God natt Alfons Åberg. Där var pappan ”snäll för jämnan. Nästan för snäll.” utan hot eller illusioner om våld. Och det sju år innan ett uttryckligt förbud mot barnaga skrevs in i föräldrabalken. Anekdoten om en förälder som ”bara låtsas” slå barn var nog uppbygglig i 1950-talets Göteborg. Idag undrar jag vem, förutom barnet i Bergström, som kan ta del av den med oförblommerad beundran.

Lyckligtvis har årets bilderboksutgivning bjudit på fler efterlängtade återseenden. Gubben Pettson sticker fram ett aningen grånat huvud i Sven Nordqvists Findus flyttar ut. Det är en titel som verkar starkt oroande för min inre femåring; ”V-v-vart flyttar han då?”

Ut till det gamla dasset, visar det sig. Där kan kattskrället hoppa i sängen så mycket han vill klockan fyra på morgonen, och Pettson får utlopp för sin uppfinnarglädje när det ska byggas ett rävalarm (han har förstås spetskompetens i ämnet sedan Rävjakten, 1986). I vanlig ordning bjuder bilderna på ett intagande myller i gränslandet mellan realism och fantasi. Jag vill nästan be någon högläsa för mig, så att jag kan förlora mig i illustrationerna – att först läsa och sedan titta i en bilderbok är ju som att se en pjäs där skådespelarna konsekvent separerar replik och fysisk handling. Spänningen reduceras avsevärt.

Pettson var ingen favorit för mig när jag var liten. Jag upplevde böckerna som alltför hetsiga, kackliga, hyperaktiva. Nu när jag återvänder till dem slås jag istället av lugnet, gubben och katten har så fantastiskt mycket tid för och med varandra. Den lantliga idyllen tycks mer isolerad, lummigare och vackrare än någonsin. Och när Pettson och Findus ger sig ut i sin eka på en novembergrå sjö i Stackars Pettson, och sitter där ”tysta en hel kvart”, så ryser jag av välbehag.

Pettsonböckerna utstrålar dock, precis som Gunilla Bergströms senaste, en viss otidsenlighet. Hur många barn av 00- och 10-talet har ens sett ett utedass i verkligheten? Färre än på 1980-talet skulle jag tro, och definitivt färre än när Nordqvist föddes 1946.

Visst är det ett viktigt ärende för litteraturen att visa på andra tider, ideal och verkligheter. Men den som ändå suktar efter brännande igenkänningsdramatik för barn behöver inte helt räkna bort fyrtiotalisternas författarskap. Ensam mullvad på en scen är det senaste resultatet av det ärorika samarbetet mellan Ulf Nilsson (f. 1948) och Eva Eriksson (-49). Kanske når den inte hela vägen upp till duons absoluta höjdpunkter – Lilla syster kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen hör till denna dag hemma bland mina största läsupplevelser – men det är en fin bok. Ämnet, scenskräck, ter sig högaktuellt just som entreprenörskap blir skolämne och talangjakter har ersatt snart sagt all annan familjeunderhållning på tv. I och för sig önskar en del av mig, som kontrast till sagda tidsanda, att den ensamme mullvadspojken fick fortsätta vara blyg och bortkommen. Men triumfen är förstås tacksam att skildra i ord och bild, och kittlande att ta del av.

Ja, självklart måste barnen våga och utvecklas, också i bokvärlden. Det är ett privilegium att i vuxen ålder få läsa nyskrivna texter och se nya bilder av samma författare som en gång definierade för mig vad litteraturen och livet kan vara.

Hurra för Alfons Åberg, som skaffat Twitter! Leve mullvaden som höjer masken och ser publikhavet i ögonen! Och tack Findus, för att du (spoilervarning!) ändrade dig angående flytten. Barndomen ÄR kort, åtminstone när den är över. Stanna en stund. Ta en pannkaka till.

Elin Ruuth