Till öppenhetens försvar

Säkert var det inte Alan Hollinghursts primära syfte, men som spegling av Englands gayhistoria under de senaste hundra åren fungerar romanen Främlingens barn utmärkt. Det skriver VK:s recensent Tommy Sundin som läst.

Säg att du fick uppdraget att skildra den manliga homosexualitetens 1900-talshistoria i ditt land. Hur skulle du då gå till väga? Tja, studera lagstiftningens utveckling, dokumentera valda rättsfall, intervjua nyckelpersoner engagerade i ämnet, bedriva mentalitets- och litteraturstudier och så vidare, varpå en hoptotad historik i bästa fall kunde bli till läsning för invigda.

Säkert var det inte Alan Hollinghursts primära syfte, men just som spegling av Englands gayhistoria under de senaste hundra åren fungerar romanen Främlingens barn utmärkt och når med sin livfullt underhållande stil långt vidare kretsar än vad den korrekta dokumentären skulle ha gjort.

Romanen gör fem nedslag i historien och runt vart och ett av årtalen 1913, 1926, 1967, 1979 och 2008 formas brett upplagda berättelser. Den adligt självmedvetne poeten Cecil Valance bildar stomme för framställningen. Sensommaren 1913 uppträder han livs levande som besökare på gården Two Acres där intime vännen George Sawle – mindre bemedlad studiekamrat från Oxford – bor med sin mor, en bror och systern Daphne. Cecil stupar under första världskriget men går sedan igen i mer eller mindre mytiska hågkomster.

Under besöket hos George skriver Cecil dikten med samma namn som lantstället (Two Acres) i flickan Daphnes autografhäfte. Den fångar nostalgiskt det gamla viktorianska Englands tvetydiga charm, men siar även om dess förestående upplösning. Dikten kom att bli ett antologinummer för framtida generationer och tillsammans med poeten Cecil själv utsätts den för fortlöpande analyser och omtolkningar genom hela boken och fungerar som Hollinghursts verktyg för att indirekt skildra det engelska samhällets förändringar.

Persongalleri och miljö förnyas avsnittsvis och med tidigare sammanhang och romanfigurer kvarvarande i äldre uppenbarelser eller som minnen växer stoffet småningom till stort och vittförgrenat omfång. Det vill till en författare skolad i klassisk brittisk prosatradition à la Dickens för att berättagreppet ska kunna hållas intakt.

Och Hollinghurst kan sin sak. Allt är välstrukturerat, genomkomponerat och atmosfärrikt. Karaktärerna ned till lägsta betjänt tecknas med precis och varsam plastik. Bilden av Cecil Valance liknar dokumentärporträttet i så hög grad, att jag luras till grundlig efterforskning för att dementera att han faktiskt inte tillhör den autentiska engelska litteraturhistorien.

Romanen Skönhetens linje, en skoningslös rundmålning av Thatchereran, blev 2004 Hollinghursts genombrott, som både vann Bookerpriset och blev en populär TV-serie. Ett framgångsrecept, tycks författaren resonera, för onekligen känner man igen en del berättartekniska knep och metoder. Inledningskapitlet med en studiekamrats inträde i värdfamiljen där dottern uppträder som oskuldsfullt vittne är en tydlig parallell. Associationen går även till flickan Briony i Ian McEwans Försoning.

En annan återkommande berättarfigur är att låta tillställningar där folk kommer samman i stor mängd som middagsbjudningar, minnesstunder och konferenser bli scener för dramatiska avslöjanden och eruptiva händelser, vilka sedan utsätts för bearbetningar genom stillsammare samtal på tu man hand eller i enskilda romangestalters reflekterande tankevärldar. Hollinghurst åstadkommer på så sätt ett effektivt böljande prosaflöde.

Det är ändå som gayförfattare Alan Hollinghurst fått störst genomslag. Här har han i likhet med Sarah Waters mycket målmedvetet arbetat för förnyelse. Före den egna debuten The swimming-pool library 1988 menar han att bögars erfarenheter litterärt gestaltats antingen som ren pornografi, eller i E.M. Forsters anda, outtalat och förfuskat med diffust bildspråk. Hollinghurst river alla skrank, skriver med självklar öppenhet och lyckas väva in homosexualia som alldeles naturliga inslag i berättelsernas helhet. Främlingens barn beskriver utvecklingen från Georges stendöda tvångsäktenskap med kollegan Madeleine runt 1920 till sista avsnittets män i legalt reglerade partnerskap.

Min läsning sammanfaller med den drabbande TV-dramatiseringen av Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar. Även om Skönhetens linje slutar i viss AIDS-ångest är det något Hollinghurst inte vill gräva ner sig i. Optimismen och försvaret av öppenheten är långt mer viktigt för honom.

Främlingens barn är möjligen i längsta laget, men liksom Skönhetens linje är den ett starkt bevis för att man inte alls behöver vara gay för att läsa och låta sig svepas med av Alan Hollinghursts sensibla och eleganta berättarkonst.

Rose-Marie Nielsens översättning till slut. Bokens första sida innehåller två grova otympligheter som gjorde mig alldeles panikslagen. Väntar mig 600 sidor av en sig ständigt upphakande läsning? Tursamt nog segrar berättelsens kraft över eventuella brister längre fram, men nog kunde väl förlagsredaktören ha avstyrt den dåliga starten!

TOMMY SUNDIN