Rocky blandar sig in i leken när VK:s Anders Sjögren besöker Philadelphia och bland annat nyöppnade Barnes Foundation för att beskåda Albert C: Barnes konstsamling.

The Philadelphia Story heter en klassisk filmkomedi från 1940. Jag har, efter en dag på en gata i staden, hittat en egen Philadelphia Story. Den handlar om en konstskatt, en B-skådis alter ego och gonorré.

1872 föds Albert C. Barnes i Philadelphias arbetarkvarter. Hans uppväxt är hård men Albert äger läshuvud och framåtanda. Efter skolgång studerar han medicin, kemi och farmaci. Han arbetar några år som kemist, gifter sig rikt och bildar så småningom ett farmaceutiskt företag med en kollega.

Genombrottet låter inte vänta på sig. Företaget utvecklar och tillverkar produkten Argyrol. Antibiotika är ännu okänt och Argyrol erövrar världsmarknaden som medicin mot gonorré.

1908, när Barnes är 36 år, köper han ut sin kollega och några månader före börskraschen säljer han företaget. Han vadar i pengar och kan nu helhjärtat satsa på sin hobby sedan 1900-talets början: att samla på konst.

Barnes konstsyn är eklektisk: han samlar på europeiska impressionister, postimpressionister, modernister, en och annan gammal mästare, amerikaner och blandar med afrikansk skulptur, indiansk brukskonst och germansk möbeldesign.

Men Barnes låser inte in sina verk i valv. Han tar med dem till jobbet. Någon timme varje dag avsätts till konstsamtal där de anställda får diskutera linjer, färger och perspektiv.

Parallellt med konstdiskussionerna i fabriken tar Barnes en universitetskurs. Hans lärare är filosofen John Dewey. De båda blir vänner och ingår ett intellektuellt partnerskap. Barnes konstsamling slår följe med Deweys tes om ”learning by doing” – och snart föds The Barnes Foundation, en stiftelse som låter bygga ett museum i en av Philadelphias förorter, och snart tar Barnes och Dewey kontakt med närliggande Lincoln University, ett oansenligt lärosäte med mestadels svarta elever.

Så öppnas Barnes konstsamling för dessa elever. Världskonsten sätts i pedagogisk tjänst hos Amerikas minoriteter och arbetarbarn. Learning by seeing.

Det hör till historien att Barnes närmade sig de stora amerikanska konstinstitutionerna, inte minst Philadelphias Konstmuseum, ett av de största och bästa i USA. Men kontakterna ledde till ömsesidig misstro; Barnes ogillade den officiösa konstvärldens snobbism och akademism och konstinstitutionerna kunde inte förstå varför Barnes måste omge sin samling med ”filosofiskt flum”.

En konsekvens av schismen blev att Barnes Foundation vägrade låna ut sina verk till andra museer eller ge tillstånd för reproduktion av målningarna i böcker och tidskrifter. Enda sättet att uppleva samlingen var på plats.

Ända fram till denna sommar.

När Barns dog i en bilolycka 1951 hade han uttryckligen skrivit i sitt testamente att samlingen inte fick flyttas eller säljas. Inte heller fick utställningsrummen röras: målningarna skulle hänga som han hade hängt dem, omgivna av just de objekt som placerats där.

Men decennierna gick, de som tog över styret av Barnes Foundation hamnade i ekonomiska trångmål och utsattes för påtryckningar att inte ”gömma undan” den konstskatt de var satta att ”administrera”.

De föll delvis till föga: för några månader sedan slog Barnes Foundation upp portarna till ett nybyggt museum i centrala Philadelphia … men rummen där inne är ”intakta”, med samma innehåll och hängningar som i det gamla huset.

Det är till detta nya Barnes Foundation, placerat längs paradgatan Benjamin Franklin Parkway, som jag är på väg. Den breda, långa gatan är kantad av historiska byggnader, offentlig konst och grönområden. (Det är med andra ord en bra bit till de ”Streets of Philadelphia” som Springsteen sjunger om i aidsfilmen ”Philadelphia”.)

Jag kommer fram till Barnes Foundation, som är en arkitektonisk triumf, flödande i vatten och växtlighet, både på ut- och insidan. Jag går in, plockar med mig de informationsblad som finns – ordet gonorré finns inte med. Det förklaras att Argyrol förhindrade ögoninfektioner och blindhet hos nyfödda, men varför barnen riskerade att bli blinda, om det sägs ingenting.

Nåja.

Jag går in i det första utställningsrummet – och får en chock. Där hänger ett myller av disparata tavlor. Det finns inga namn eller titlar under dem, bara siffror (på ett bord ligger, trots allt, en ”väggkarta”, där siffrorna får namn). Myllret är bara början; här är också den museikonvention, som sorterar olika konstnärer, genrer, epoker eller länder för sig, upphävd. Allt är huller om buller.

Men det var så här Barnes ville ha det. Varje rum var hans palett, varje rum var ett klassrum som skulle lära eleverna att se på konsten, sig själva, sitt samhälle med oförstörda ögon.

Mina ögon är redan förstörda, men jag vänjer mig, mer och mer för varje rum. Det finns något tilltalande i denna anarki: ett konstsalongens helter skelter!

Under en eftermiddag hinner jag se 181 verk av Renoir, 69 Cezanne, 59 Matisse, 46 Picasso, 21 Soutine, 18 Rousseau, 16 Modigliani, 7 van Gogh, 6 Seurat, och då har jag inte nämnt en del El Greco, Hals och sånt, för att inte tala om ett par hundra afrikanska och indianska objekt.

År 2010 värderades denna samling, mellan tummen och pekfingret, till 25 miljarder dollar.

Utpumpad och knäsvag av denna överdos av konst går jag ut på Benjamin Franklin Parkway igen och passerar Philadelphias Auguste Rodin-museum, en gåva till staden från Jules Mastbaum, en hemmason som grävde sitt guld i fastighets- och biografbranschen.

Här sägs den största samlingen Rodin-skulpturer utanför Frankrike finnas. Naturligtvis bör jag gå in men dagen går mot sitt slut, jag har kvar Philadelphias Konstmuseum längre ner på gatan. Jag stannar till, beundrar på håll den botaniska trädgård som omger Rodinmuseet och går vidare. Så står jag framför Philadelphia Konstmuseums portar och pelare. Jag läser på banderollen som satts upp på fasaden: ”Visions of Arcadia: Gaugin, Cézanne, Matisse”.

Vad är det med den här staden, tänker jag, har jag inte redan sett Cézanne och Matisse så att ögonen blöder? Jag orkar inte, kan inte ta in mer, är redan farligt nära att bli ett offer för Stendahls syndrom.

Jag vänder om, går ner för de 72 trappsteg, som Rocky Balboa sprang uppför inför titelfajten mot Apollo Creed i den första Rocky-filmen.

Vid trappans botten, lite vid sidan om, finns en park med en staty av Rocky. Jag går dit. Det är kö till statyn: en och en, eller parvis, går turister fram till statyn för att fotograferas.

Statyn är vämjelig, liknar inte ens Stallone/Balboa (en parallell till Nordahl-statyn i Hörnefors). Den kom till för Rocky 3, då Sylvester Stallone placerade den på trappans topp framför ingången till museet. När filminspelningen var över, lämnade Stallone kvar statyn och skänkte den, i god mecenatisk tradition, till ”folket i Philadelphia”.

Gåvan uppskattades inte av museiledningen som såg till att ”filmrekvisitan” fraktades till närmaste sportarena. Där kunde den ha stått än i dag, om inte Stallone hade behövt den igen, framför konstmuseets port, för Rocky 5. Därefter slöts en kompromiss: statyn placerades nära, men inte framför museet. Som turistattraktion slår Stallones skulptur knock på Rodins i första ronden, och mot Barnes Foundation vinner den, så vitt jag kan bedöma av köerna, klart på poäng.

När jag åker tillbaka med tåget till New York försöker jag, för mitt inre öga, återskapa Cézannes målning Kortspelarna. Det går dåligt, Rocky tränger sig fram, blandar sig i leken. Och det är väl så det är: intellektet sovrar och prioriterar, men vad hjälper det, när inte minnet kan sortera synintrycken.

ANDERS SJÖGREN