Nu läggs de sista orden på plats i gångbanan, värmen kopplas in i bänken och det tilltagande höstmörkret drivs bort av en blå, lysande uppmaning på väggen: Lev! Om en månad är det äntligen dags för invigning av den nya gång- och cykel- tunneln mellan Haga och Järnvägstorget i Umeå.

Genom många goda krafters samverkan är tunneln, med sina mjuka, svepande linjer ner under Järnvägsallén och spåren och upp mot Haga, ett nytt stadsrum av hög konstnärlig kvalitet. Ett stadsrum av ljus och innerlig värme, ett stadsrum som genom sina flera olika uttryck talar till våra bästa sidor. Till hoppfullhet och förtröstan, till kärleken och till en djup stolthet över västerbottniska rötter. Två framstående konstnärer lyfter fram en tredje – Sara Lidman – vars ord nu blir en levande del av vår vardag.

Det är konstnärsgruppen FA+ som genom Sara Lidmansällskapets initiativ fått möjligheten att ge umeborna ett unikt konstverk i samklang med den innerlighet och det vardagens allvar som också var Sara Lidmans.

Hon klarade sig från att bli staty, Sara. Nu finns i stället hennes ord, hennes röst, hennes natur och miljö i Missenträsk till glädje och styrka i ett av Umeås viktigaste stadsrum.

Men från början var det inte så det var tänkt. Trafikverket och kommunen hade en plan. Det var grått, funktionellt och med rätt mått och rätt belysning i den nya tunneln. Trafikseparerat och med godkända lutningar för funktionshindrade. Det var ordentligt, korrekt – och själlöst.

”Regelbundna konstverk blir lätt tråkiga liksom regelbundna skönheter”

I Drottninggatans asfalt i Stockholm varnar ett infällt Strindbergcitat sedan flera år för det regelbundna och det själlösa. Av arkitekterna hos White hade Trafikverket och kommunen inte beställt mer än det trygga, regelbundna, korrekta. Arkitektur skulle inte vara mer än platt funktion, inte lyfta till en friare, konstnärlig nivå.

Men Sara Lidmansällskapet hade en idé, de ville koppla ihop Botniabanan med Sara Lidmans Järnbaneepos, undvika den staty som många föreslagit. Och nog borde greppet med Strindbergcitaten i Stockholm kunna överföras till Umeå. Övertalning inleddes och lyckades. En förfrågan om ett citatprojekt gick iväg till Ingrid Falk och Gustavo Aguerre, konstnärgruppen FA+ vars projektidé från Stockholm utvecklats till ett Universal Library med författare som Ibsen i Oslo och Borges i Buenos Aires.

Och konstnärerna kunde lyfta projektet från marknivå till en helhet, till ett konceptuellt verk som inkluderar många uttryck och flera ytor.

En glasvägg med ett stort sommarmoln och texten ”Jag vill se snön brinna” blir nu det första som möter tågresenärer till Umeå när de kommer ner i tunneln från perrongen. På väg mot Haga blänker ett Lev! skrivet md Saras handstil på väggen och invid stationshuset har Lev! formats till en stor, varm bänk att slå sig ner på.

Det starkaste rumsliga uttrycket står dock den svepande väggen ner från Järnvägstorget för. FA+ har jobbat med projektet i tre år och en del av förberedelserna har en dokumentation av naturen längs järnvägen ner från Jörn varit.

Mängder med fotografier har omvandlats till långa sekvenser av träd och sommarljus. Björk och gran bildar bakgrund för citat, för ljud och för uppförstorade, spröda växter. Blåklockans hårtunna stängel och skogskovallens eleganta blad.

Umeåprojektet har blivit så mycket mer än det Stockholm fick. I nära samarbete med arkitekterna har Ingrid Falk och Gustavo Aguerre arbetat för att forma ett konceptkonstverk med en social ambition. Konsten skall bidra till att skapa en miljö som inger trygghet.

Ljud och ljus är viktiga delar i helheten och kontrasten mot den gamla Hagatunneln kunde knappast vara större. Det branta, trafikfarliga schaktet under spåren har ersatts av mjuka lutningar och sommarljus från glasväggen med stiliserad västerbottnisk natur som följer oss bortom spåren på Hagasidan där nya citat i gångbanan avslutar.

Ljudkulisser som trygghetsskapare i tunnlar har prövats med goda resultat i Köpenhamn, i Umeå förstärks de ytterligare genom möjligheten att höra Saras egen röst och inte minst Lars Sundqvists, Missenträskbon som ger oss de starka orden ur Järnbanesviten.

Citaten ur Sara Lidmans verk har föreslagts av gymnasielever och många andra i Umeå.

”I Norrland hava vi en stor del av Sverige” är bara ett av dem.

I Umeå hava vi nu fått ett konstverk som flyttar in staden i en europeisk konsttradition, offentliga rum av högsta klass i anslutning till allmänna kommunikationer. Inga kristallkronor, men en genuin förankring i det egna och unika, upphöjt till hög konstnärlig nivå.

Kajsa Althén