Tomas Andersson Wij är journalisten som blev popmusiker och som under ett par decennier så sakteliga etablerat sig som den lågmälde poptrubaduren med de stora glasögonen. Med sina vardagsromantiska betraktelser hittat sin plats i pop-Sverige. En plats som alldeles för få hittat fram till bör tilläggas.
Tomas Andersson Wij
Plats: Tegskyrkan
Publik: Drygt 100
Bäst: Sturm und drang och Blues från Sverige
Sämst: Det tar tjugo minuter innan konserten tar fart på allvar.
Betyg: 4
Så är även faller i kväll. Det finns gott om plats i bänkraderna. Jag ska erkänna att jag länge varit skeptisk till popkonserter i kyrkor. Inte av vare sig religiösa eller sekulära skäl, utan för att alltför många artister verkar se det som en kul grej att bocka av från sin bucket list. Det är enormt sällsynt med artister vars musik faktiskt växer i den speciella miljö som kyrkosalar innebär. När han, tillsammans med pianisten Gustav Spets skalar av Mina dåliga gener, Tommy och hans mamma och den underbara Blues från Sverige är det bara att kapitulera.
För det visar sig snabbt att Tomas Andersson Wijs musik lyfter i den speciella atmosfären som Tegskyrkan frambringar. Det spelar ingen roll att han blandar nytt och gammalt, eget och översatt. Det är ett perfekt, lågmält, anslag med texterna stadigt svävande ovanpå fjäderlätta arrangemang. Det är historier, berättade på ett synnerligen vackert sätt. Visserligen är startsträckan i längsta laget, men man kan inte få allt.
I sin tämligen torra uppenbarelse och den sakrala kulissen avväpnas allvaret med ett överraskande humoristiskt och avspänt mellansnack om en klassåterträff, det misslyckade Bo Kaspers-samarbetet, om gamla fiender som blev vänner. Fastän konserten som helhet är smått fantastisk överlag är det Sturm und Drang som i kväll förtjänar ikonstatus. För hur många gånger jag än må ha hört den genom ett par högtalare är det här, nu, i kväll som den slutgiltiga versionen skapas.
Synd att inte fler ville uppleva det.
Anders Samuelsson
