Kärleken och respekten i Christer Strömholms bilder blir en kraft som förmår upphäva balansen mellan betraktad och betraktare. I Louise Wolthers föreläsning under veckans fotoseminarium på Bildmuseet lyftes fotografens förmåga att upplösa gränsen mellan norm och rådande gränser, göra gatan queer.

När Google för fem år sedan drog ut på sin världsomfattande turné av gatufotografi i projektet Google Street View rasade debatten om integritetsfrågor i dess spår. Förstås lyckades kritikerna inte stoppa Google-bilen med sin nioögda kamera på taket och 2010 lanserades bilderna i Sverige.

Världen erövrad av jätteföretaget – och vad göra av vanmakten om inte vända den till konst?

Så resonerade konstnären Jon Rafman när han 2009 lanserade sitt eget projekt, 9 eyes, inledningsvis en blogg där han publicerade enskilda fotografier ur Googles bildbank av gatuvyer från hela världen, bilder som utplockade ur sitt ursprungliga sammanhang bröt illusionen om att något neutralt avbildande eller betraktande kan existera. Det finns alltid någon som övervakar och någon som övervakar.

Jon Rafmans projekt var ett av många som avhandlades av Louise Wolthers, doktor i konsthistoria vid Köpenhamns universitet och forskare vid Hasselbladstiftelsen i Göteborg, under måndagens fotoseminarium på Bildmuseet. Under rubriken Street Views: Photography and Surveillance, redogjorde Wolthers för en fotogenre som har stor politisk sprängkraft i hur den genom att skildra områden där förhandling och kamp pågår om utrymmet i det offentliga rummet kan berätta om spänningar mellan samhällsgrupper, mellan privat och offentligt, mellan norm och avvikelse.

I genren kan också det fotografi räknas in, menade Wolthers, som porträtterar själva gatans inneboende politik och nämnde som exempel Zoe Leonards bilder av igenbommade butiker i gatulandskap mellan avfolkning och gentrifiering, fotoverk om gatan som arena och ramverk för människans rörelseutrymme.

Huvudfokus för Wolthers, som i sin forskning arbetar med linsbaserade övervakningssystem och övervakningskultur, låg dock under föredraget på temat kring hur en kamera som övervakar gatan påverkar det mellanmänskliga fältet. Hur en kamera (existerande eller inbillad), reducerar det sociala kontraktet mellan människor till att handla om att betrakta eller bli betraktad. Vilket i sin tur inordnar människan i över- eller underordning, i norm eller icke-norm.

Street photography rör sig där gatans folk rör sig och fångar därmed gatans kvinnor – Louise Wolthers räknade upp flera exempel inom underkategorin: porträtt av prostituerade, med varierande grad av avstånd mellan fotografen och de avbildade, vilka avslöjar maktstrukturer i det fotografiska arbetet. Kritiserad har bland andra Mishka Henner blivit för sitt projekt där prostituerade fotograferats från vägen, från torskens vy inifrån bilen. I andra änden av spannet finns Paolo Patrizi som också fotograferar prostituerade, men där den objektifierande vinkeln är nedslipad då fotografen gått nära inpå, stigit närmare den värld han gestaltat.

Dock, menade Wolthers, inte heller det fotograferande som kliver närmare är oproblematiskt – det handlar i slutänden alltid om vem som tar sig rätten att betrakta, vem som tar sig rätten att presentera en bild och i vilka sammanhang.

Hur då agera som fotograf för att dokumentera utan att exploatera? Ett av svaren finns i Christer Strömholm, som Louise Wolthers lyfte fram som en av dem som stod på gatufolkets sida och som dessutom lyckades göra sitt fotografi till redskap för förändring.

Tomas Polvall understryker i texten ovan humaniteten i Strömholms fotografiska praktik och Louise Wolther talade om den totala öppenheten som präglade arbetet. Kärleken och respekten i bilderna blir en kraft som förmår upphäva balansen mellan betraktad och betraktare. Natt blir dag, norm och rådande gränser upplöses, gatan görs queer.

Kärlek och respekt som medicin mot ett panoptikon-samhälle där normen upprätthåller sig själv genom hård självreglering således.

Låter vackert så – och bör åtminstone vara värden att inskärpa i en samhällelig bildkultur där varken staten eller marknaden utan vi själva är våra värsta fiender i fråga om övervakning. I stället för Facebook och instagram – kärlek och respekt för offret som exponeras – oss själva.

Sara Meidell