Jakten på scoopen

Journalisten Björn Kumm har under sin karriär räknat hem det ena scoopet efter det andra. I den nyutkomna självbiografin Uppdrag världen, summeras den svenska och i viss mån internationell politiken under femtio år.

Varje journalist drömmer om det stora scoopet, att vara ensam om ett stort avslöjande. För Björn Kumm blev det flera sådana. 1966 var han med när den bolivianska militären visade upp Che Guevaras döda kropp, året därpå kunde han avslöja att säkerhetspolisen höll sig med ett hemligt register där minst 300 000 svenskar fanns registrerade för sina politiska åsikter.

Och senare skulle han visa hur det gick till när Bofors smugglade vapen till förbrytarregimer i Mellanöstern. Hans senaste bok är en självbiografi och heter passande nog Uppdrag världen.

Året var 1967. Överallt surrade det av rykten och frågor. Levde Che Guevara, den unge revolutionären som ville få till stånd uppror mot Sydamerikas förtryckarregimer? Hade han inte setts i Bolivia, med sin ständigt krympande gerillaarmé?

Frågan intresserade i hög grad Björn Kumm som nu sagt upp sig från sin tjänst på Aftonbladet och tagit sig till Bolivia. (Så var det nästan hela tiden, Björn Kumm var frilans medan de andra utrikesreportrarna, exempelvis Sven Öste, Staffan Heimersson, Titti Nylander var anställda med den ekonomiska trygghet det medförde. Det gjorde det en gång möjligt för Expressens Ulf Nilsson att på sitt kontokort hyra ett flygplan och ta sig från Argentina till Chile!)

Björn Kumm tog sig alltså med ett militärplan tillsammans med bolivianska journalister, samt tre brittiska, till den lilla orten Vallegrande. Det var måndagen den nionde oktober. Che Guevara låg på en bår i en tvättstuga tillhörande ett sjukhus. Några läkare fyllde hans kropp med formalin för att hålla honom presentabel ytterligare något dygn. Omkring stod jublande soldater.Det var förstås författarens stora scoop. Men med vemod skriver han att det ändå var en historisk händelse som han beklagade. ”Mycket hellre hade jag följt med trossen efter att en segerrik Che befriat sitt hemland Argentina”. Ett telexkort utställt av Aftonbladet gjorde det möjligt att sända hem en rapport till tidningen. Sedan flögs världspressen in till Vallegrande.

En annan fullträff hade Björn Kumm fått året innan. Han hade då sammanträffat med en ung kvinna, Ingrid Karlsson. Hon visade sig ha intressanta uppgifter att lämna om rutinerna på hennes arbetsplats som var säkerhetspolisens registeravdelning. Hennes upplysningar till Kumm gjorde att Aftonbladet kunde meddela att minst 300 000 svenskar fanns i SÄPO:s register! Och det var inte vilka som helst som misstänktes kunna vara ”kommunister” eller något i den vägen, här skenade verkligen fantasin iväg hos de nitiska tjänstemännen. Stockholms socialdemokratiska borgarråd Hjalmar Mehr var med, Willy Brandt, borgmästare i Västberlin fram till 1966, var med – under rubriken ”Öststatsspionage”! Många artister var med, exempelvis Cornelis Vreeswijk. Han hade ju demonstrerat utanför USA:s ambassad mot kriget i Vietnam! Graham Greene skulle i sina skälmromaner inte ha kunnat få till det bättre… Det fanns i registret fakta om Sara Lidman och professor Joachim Israel, fakta som SÄPO hade hämtat i tidskriften ”Fria ord”, nazistisk enligt Kumm. Hans telefon avlyssnades förresten under drygt ett år.

Om Aftonbladets avslöjande teg media med något undantag. Svenska Dagbladet kallade dem lögnaktiga. Senare skulle SÄPO:s dåvarande chef Per-Gunnar Vinge i sina memoarer medge: ”Vi visste att det var fel”.

Under rubriken ”Er död – vår trygghet” berättar Kumm i boken om hur Bofors kunde fiffla med dokumenten och sälja Robot 70 till de ”förbjudna” länderna Dubai och Bahrein.

Han ringde upp exportchefen vid Unicorn International som var Bofors affärskompanjon i Singapore och utgav sig för att vara vapenhandlaren Olof Bertil Sundström från Malmö. Genast fick han veta hur man kunde komma runt de svenska lagarna och exportera till otillåtna länder. Radion sände 1984 en uppmärksammad dokumentär om denna handel. Där intervjuade Björn Kumm det ansvariga statsrådet, handelsminister Mats Hellström. Den minnesgode lyssnaren erinrar sig att Hellström nio gånger under programmet undvek att ta till sig Kumms information om denna olagliga vapenhandel. Kumm gav ministern fakta och undrade givetvis vad denne hade att säga. Hellström undvek alltså att kommentera mycket allvarliga anklagelser. Han tyckte i stället att om Kumm hade uppgifter om vapensmuggling så skulle han föra fram dem till den relevanta myndigheten. Att som politisk ansvarig inte ha något att säga, att inte med ett ord kommentera så komprometterande fakta var allvarligt, ja något oerhört skulle man lugnt kunna påstå. Björn Kumm hade än en gång visat sin styrka som, avslöjare av offentliga lögner.

Det här är en mycket rik bok, en summering av svensk och i viss mån internationell politik under femtio år.

Miljöerna är bland andra Sydamerika, den amerikanska södern, Afrika – med en intervju med härskaren Idi Amin som juvelen om man så vill. Vi får läsa om Ebbe Carlsson, Olof Palme och andra, initierat förstås. Vidare om författarens privatliv och hans fina förhållande till fadern, rådgivaren, den rakryggade redaktören för olika socialdemokratiska tidningar, Ewert Kumm, en far att vara stolt över.

PER RUNESSON