AnnaSofia Mååg lägger ut ett kyligt och symboltyngt landskap i lera och is på Galleri Alva.

Konst

AnnaSofia Mååg
'on the edge'
Galleri Alva
Visas till 30 oktober

Det är ett kyligt, symboltyngt och grafiskt stramt landskap som läggs ut av Kirunakonstnären AnnaSofia Mååg i den pågående utställningen på Galleri Alva. Keramikern, som också har en lång historia som is- och snöskulptör för ishotellet i Jukkasjärvi, låter i utställningen sina två element förenas, is och lera.

Isen anger temperatur och färgskala för det tongivande uttrycket i utställningen, där keramiska verk av olika karaktär, skulptur och väggverk, arbetats mot hårt tuktade men samtidigt böljande former. Som vallar av vinddriven pudersnö formar sig kärlformernas kanter och isflak i sammanhållna sjok skapar en omgivande polarsjö längs väggarna.

Det svala och kontrollerade bjuder föga motstånd – ögat halkar fram rasande snabbt över de vita jämna ytorna. Det som bromsar upp, och som också förmår avstanna rörelsen mot det lätta exotiserande av naturkrafterna som skapas i den högljudda dominansen av Blod och Is, är sprickorna som AnnaSofia Mååg låter löpa genom verken.

Längs midjan på ett av kärlen klyver en djupröd stänkformad linje den rena ytan i två halvor och i väggverken i stengods på trä har de glansiga mindre beståndsdelarna – vita i serien Sprickor respektive blodröda i serien Fläckar – lagts intill varandra så att mellanrummen bildar små raviner i miniatyr. Det är som i existensen i stort – det krackelerade förankrar och skapar markkontakt. Också i kärlserien, som konstnären givit titeln Gruvblommor, finns markkänningen, i innandömet av verken där lerans råhet får framträda i rollen av jordens innanmäte.

Det är en hantverksskicklig utställning AnnaSofia Mååg presenterar, hennes fulla kontroll över materialet är njutbar att se, även om det vanliga begäret efter imperfektion vaknar i mig inför denna höga grad av sober balans. Men detta får man söka förgäves. I stället för känningar av lerans tunga och köttiga väsen får vi här naturlyrik klar som fjällbäcken, rörelser riktade i rena linjer och former präglade av idel följsamhet. Och ibland är det bra så – i dessa jämna ytors balanserade verk finns om man söker en stund, en mera smygande spänning.

I fotoserien finner jag utställningens stora behållning, för här skevar det plötsligt till helt uppfriskande – mitt i all sval balans tornar här klunsiga isbjörnsfamiljer upp sig, i new age-blått motljus i svulstiga och kitschiga kompositioner stegar de fram och bara – ja, kräver plats.

Partyförstörarna i det av människohand tillrättalagda islandskapet.

Sara Meidell